11 juli 2012

Behovet av IKT-pedagogik


I kommunen där jag arbetar finns det många friskolor. Några av dom har i flera år lockat elever med att de får en egen dator eller padda om de söker sig till just deras skola. Det händer även att kommunala skolor väljer att införa 1:1 i syfte att locka elever. Men det spelar ingen roll hur många datorer eller smartboards som finns på en skola om inte pedagogerna som arbetar där har förmågan att använda de digitala redskapen i undervisningen på ett vettigt sätt! Vill vi dela ut mutor till eleverna för att vinna kampen om deras skolval eller vill vi faktiskt ge eleverna något som spelar en avgörande roll i deras kunskapsinlärning?

Vi pratar ofta digitala verktyg. Vi skryter om att den eller den skolan har en 1:1 satsning eller att det finns en eller två smartboards på en skola. Men vad betyder det egentligen? Det betyder att alla elever har fått tillgång till varsin dator eller att klasser har möjlighet att titta på en smartboard. Det betyder (tyvärr) inte alltid att eleverna får tillgång till god pedagogisk hjälp i sitt skolarbete med sagda digitala verktyg. Jag har hört flera exempel på 1:1 skolor där det fortfarande finns pedagoger som inte vill ta till sig att eleverna ska kunna använda sina egna (av skolan utdelade) datorer på lektionerna. De anpassar inte sin undervisning efter att de digitala resurserna nu är så lättillgängliga för eleverna och de kommer absolut inte närmre några IKT-pedagogiska metoder. Ofta är det också lätt att sätta en elev framför en dator eftersom han eller hon då "i alla fall är sysselsatt" som en kollega uttryckte det. Inbillar vi oss att vi har löst problemet då? Är det så vi tror att datorerna ska användas? Som en tillfällig tom utfyllnad av lektionsinnehållet, för att vi inte hinner eller orkar med att ge eleverna vettiga arbetsuppgifter?

Vi fortsätter att sätta eleverna framför datorerna, för om de sitter där så måste de väl arbeta med en framåtskriden pedagogik. Det ser ut så i alla fall, både för utomstående och för pedagogen själv.
Om smartboarden används så är det för att visa filmer eller färdigproducerade presentationer. Det är också bra möjligheter för undervisning med smartboarden, men sällan används smartboarden till sin fulla potential. Sällan får eleverna använda den under lektionerna som arbetsredskap annat än för redovisningar. Sällan får de möjlighet att interagera med hjälp av smartboarden. (Why the SMART Board May Have Been a Dumb Choice)"Våra elever arbetar med datorer!" "Våra elever har en smartboard i klassrummet.", säger vi. När vi egentligen borde prata om hur eleverna interagerar med hjälp av de digitala verktygen. Vem pratar om det?

Förra året förbjöd jag mina elever att använda bilder i sina datorproducerade arbeten. De fick inte heller använda andra teckensnitt än Times New Roman eller Arial och den enda färgen de använde i sina dokument var svart på bokstäverna. Tråkig lärare? Javisst! Men de har inte heller tillbringat massor av timmar till att leta efter roligaste bilden (helst en som rör sig) eller pröva märkliga Word Art-bilder som överskrift. Mina elever har istället koncentrerat sig på innehållet i sina texter. Vi har hunnit diskutera innehåll och övat källkritik i varandras texter tillsammans. Jag räknade en gång lite enkelt på hur mycket tid några elever använde för att hitta bilder och ändra teckensnitt jämfört med den tid de lade ner på textens innehåll. Det blev ingen rolig matematik. Pedagogerna tyckte inte att det spelade någon roll, för "de har ju roligt när de arbetar".

De digitala verktygen är just det som namnet säger - arbetsverktyg - och inte leksaker. Eleverna behöver lära sig att använda verktygen på ett sätt så att de kan koncentrera sig på sitt arbete och inte använda tiden till det som snarare tar fokus från uppgiften. Det är inget som de flesta elever kan från början. Det är något vi behöver guida dem igenom. Men om pedagogen själv inte har funderat igenom sitt förhållningssätt eller har kunskapen om hur man kan arbeta med digitala verktyg så är det svårt. Om vi inte diskuterar IKT-pedagogik i skolan kommer vi fortsätta med att enbart ersätta penna och papper med en dator. Vi kommer att fortsätta att tycka att det är ok att eleverna använder en mycket större del av sin tid i skolan till att leta skojiga bilder eller oläsliga teckensnitt istället för att ge dem de kunskaper som de faktiskt behöver.


Vi pratar också om hur viktigt det är att alla pedagoger ska få en egen arbetsdator. I min kommun har alla pedagoger fått en egen laptop. Alla har inte hämtat ut den och många använder den inte alls eller till sitt arbete. Kanske då för att läsa mailen och då helst hemifrån. Inte ska man behöva släpa en laptop fram och tillbaka till skolan? Ursäkterna till varför det är så här är många och ärligt talat ganska tröttsamma. Vill man använda sin dator så går det faktiskt alldeles utmärkt fastän man bara arbetar deltid, "inte kan alla program" eller för att man "snart ändå ska pensioneras".

Förra året skulle alla genomföra PIM upp till nivå 3 i min kommun. PIM är förmodligen en god tanke, men inte särskilt verklighetsförankrad enligt min mening. Det tekniska kunnandet är bra. Vi behöver lära oss det. Men jag vet precis vilka som vägrade göra PIM överhuvudtaget, vilka som har fått hjälp med precis varenda moment (läs egentligen inte gjort det själv) och vilka som inte använder sig alls av de kunskaper som de lärde sig med PIM. Vad beror det på? Jag är övertygad om att det beror på avsaknaden av IKT-pedagogik. Vi måste börja diskutera IKT på ett pedagogiskt plan istället för att enbart fastna i diskussioner om hur många datorer vi har råd att köpa in eller hur många steg vi ska klara i PIM. De digitala verktygen ger ingenting om vi inte börjar diskutera IKT-pedagogik.


Det handlar givetvis också, som jag skrev ovan, om att få ökad kunskap i det tekniska handhavandet. Men som jag ser det så måste varje pedagog ta ett ökat ansvar för att lära sig det rent tekniska. Hårdvaran kan inte stå ensam utan IKT-pedagogik om det ska bli bra kunskapsinlärning för eleverna. IKT-pedagogik däremot kräver inte 1:1 eller smartboards i alla klassrum. Och för att svära i kyrkan så tror jag mer på IKT-pedagogiska diskussioner just nu före 1:1. Det är inte det att jag inte skulle vilja ha 1:1 i min klass. Givetvis vill jag det, för det skulle underlätta enormt! (Jag har redan en smartboard, så det tänker jag inte klaga på.) Men när situationen nu ser ut som den gör så känns det inte som en bra strategi att bara enkelt konstatera att enbart se till det tekniska. När inte alla pedagoger eller elever har den tillgång till datorer som vi skulle önska, då kan vi ändå arbeta med den pedagogiska tanken kring IKT.
Personligen har jag tröttnat på att vänta på att någon annan ska göra något. Vi kan gnälla oss blå över att staten eller kommunen borde göra något när det ofta  är så att det faktiskt går att påverka saker och ting själva. Vi kan också sitta och vänta på att vi alla ska få en egen dator och att alla elever också ska få det, men då lär många få vänta länge.
Det vi däremot kan börja med är att diskutera IKT-pedagogik. Något vi faktiskt borde göra med tanke på innehållet i Lgr11. En satsning på digitala verktyg är inte så mycket värt om vi inte diskuterar pedagogiken runt omkring. Det är ingen vettig lösning att fortsätta sätta eleverna framför datorerna utan att vi tänker på hur vi gör det och varför.

I höst kommer jag ha återkommande möten på skolan för att diskutera IKT-pedagogik, förhoppningsvis också i kommunen. På skolan kommer det att bli på ordinarie mötestid ungefär var 3:e vecka. I kommunen går det kanske inte att få till under min egen arbetstid, men för att få till en förändring är jag faktiskt beredd att ge blanka den i det. Jag kan det här och är beredd att dela med mig av den kunskapen. Faller det väl ut blir det något som sprider sig och får fäste i kommunen.

Jag skulle också kunna tänka mig att diskutera IKT-pedagogik på lärarutbildningen, för hur kan vi förvänta oss lärare som är framåtskridande och som har förmåga att guida eleverna med hjälp IKT om vi inte får ut examinerade lärare med den förmågan från lärarhögskolorna?

 



Nationella och kommunala (vettiga) satsningar inom det här området kanske kommer, men jag tror att det dröjer. Antingen kan man sitta ner och vänta (och passa på att gnälla lite) eller också så kan man försöka förändra.

1 kommentarer :

  1. Ett härligt passionerat inlägg, Karin. Vi har smartboards i varje klassrum och en-till-en sedan två år. Det finns minus och det finns plus. Det är lättare att individualisera - dvs jag kan göra det med mindre förarbete med datorerna, men skillnaden på hur mycket mina elever lär sig med ny teknisk utrustning är inte stor. Viktigt att hålla det maqiska, gemensamma inlärningsprojektet vid liv och inte bara ha individer vid varsin skärm.

    SvaraRadera