Är du en misslyckad lärare?

Jag erkänner.
Det bör komma som en chock (framför allt för mina barn) men...
jag vet inte allt!

Förmodligen kommer jag inte heller att klara av att nå upp till den nivån inom min livstid.
Så någonstans har jag listat ut att jag måste ha ett ständigt pågående och livslångt engagemang för att utforska nya horisonter. Det här gäller för egen del i det privata men framför allt också i mitt arbeta som lärare. Visst skulle jag kunna slå mig till ro och tillkännage att jag redan kan allt som är värt att kunna, men jag tror för det första att jag är en alltför rastlös själ och för det andra vill jag inte tro att den plats vi har tagit oss till är den bästa att befinna sig på. Och även om det här är tankar som ger mig personlig anledning att ständigt lära nytt, så är det också så jag tror att skolan måste tänka för att komma vidare. Det går alltid att sträva efter något mer och bättre. Det vore sorgligt att en dag tro att vi är färdiga och har nått upp till den översta pinnen för skolutveckling, särskilt när man ser att det finns en hel del som inte fungerar i skolan.

Om du inte tränar så blir du inte bättre. Det är som i sport egentligen. Tyvärr är ett sånt sätt att se på utvecklande undervisning och lärande  inte alltid det vanliga i skolans värld. Det känns nästan som att skolan gör lärandet till en frivillig aktivitet där inga krav finns på att ta del av utvecklande tankar utan också att skolutvecklande fortbildning ger utslag i den dagliga verksamheten. Det är som att en del, några eller många lärare tycks vara undantagna från att utveckla sin undervisning. Det gamla och invanda kan få fortsätta år efter år.

Det är viktigt och nödvändigt för skolutveckling att inte hindra, men att lära av erfarenheter. Den som vill utvecklas behöver se (och bli sedd) på sin undervisning på ett öppet och icke-defensivt sätt. Att lära sig av vad som gick bra och vad som inte fungerar i undervisningen är ett sätt att komma vidare. Inom sport blir man inte bättre av att ständigt lyckas. Misslyckanden är en steg på vägen till det som blir lyckat. Både skolledare, lärare och politiker behöver lära sig att undvika destruktiv kritik av skolutvecklingen och istället försöka utvärdera situationen och komma till nya insikter.

Bra lärande organisationer belönar nya tankemönster och stärka de som vill utveckla . Eftersom goda exempel visar på möjligheter så är skolledarens roll viktig. En skolledare bör inte bara ha skolutvecklingen i fokus utan även vara en föregångare för lärande. Deras uppgift är också att belysa framgångar men också se till att misslyckanden blir till nytt lärande. Skolledare som vill kunna skolutveckla måste kunna granska både process och resultatet och se till att andra gör det också.
Vad hände, varför hände det och hur det kan göras bättre nästa gång? Det är diskussioner som skolan ska ha utan hierarkitänkande, jantelagar eller rädsla för att ett misslyckande innebär ett bakslag med eventuella negativa efterföljder. I en sådan skola kan skolutvecklingen bli mer än några fortbildningsdagar som inte leder vidare in i den praktiska verkligheten. Det här är att träna sig i misslyckanden för att kunna skolutveckla.

Misstag är värdefulla. Vi ska se till att utmana djupt rotade antaganden genom att våga misslyckas. Se till att uppmärksamma de tillfällen då ett misslyckande efteråt utvärderades, omvärderades och där den processen blev väldigt bra eller ledde vidare till något bättre. En bra planerad undervisning kan fortfarande resultera i en oförutsedd katastrof (för vi får väl ändå anta att ingen planerar för att det ska gå åt pepparn) och precis på samma sätt så kan ett riktigt usel undervisningsplanering ge en väldigt bra resultat om omständigheterna är de rätta. Att ständigt utmana och våga är en förutsättning för skolutveckling. Att misslyckas är en del av att träna sig i skolutveckling. Jag kan erkänna att jag ibland inte är helt säker på att något jag vill testa i min undervisning kommer att lyckas. Samtidigt så har några av mina ingivelser där och då i stunden lett vidare till fantastiska resultat.
Min tanke är att den som tränar sig i misslyckanden utvecklas. Den som inte tränar stagnerar snarare i sin utveckling. Lärare borde helt enkelt vara ålagda att träna sig i misslyckanden för skolutveckling. De ska ta del av nytt, våga misslyckas, analysera och sen se till att återvända med full sving igen.


Jag tycker att bungyjump är bland det onödigaste och otäckaste som finns. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det heller. Om vi inte pratar skolutveckling, för då älskar jag att kasta mig ut för att se om linan fångar upp mig. Och gör den inte det så lär jag mig hur jag ska fästa linan bättre nästa gång.
Och nej... det gör inget ifall en hel del av skolutvecklingen lyckas från början. Men tänk vilka höjder vi kan nå om vi får med oss skolutvecklande misslyckanden också!

Och annars... Om du verkligen vill misslyckas så kommer här några råd:

• Lär dig inget nytt. Det leder bara till ett utökat ansvar, dvs mer arbete. Att ditt jobb blir roligare eller bättre är ingen kompensation som duger.
• Dela inte med dig av det du har lärt dig till andra. Annars kan du inte vara bättre än andra.
• Se till att enbart tänka på dig själv. Ger det inte omedelbart mervärde till dig så låt bli att göra det. 
• Det handlar bara om pengar. Ger det inte bra betalt från början är det inte värt mödan.
• Lova att göra saker som du inte tänker göra. Det ser (åtminstone till en början) bättre ut än att behöva erkänna att du inte kan eller vill göra allt.
• Skyll alltid på någon annan eller något annat. Politikerna, rektorn, snål budget eller facket. Att inte ta ansvar för det som går snett sätter dig alltid i ett bättre ljus.
• Den bästa sanningen är alltid den som gagnar dig själv mest. Oavsett andra konsekvenser.
• Eleverna är några du måste stå ut med medan du gör ditt jobb. Se till att allt du gör underlättar ditt jobb även om det motsatta skulle vara av värde för eleverna.