11 mars 2013

Släng ut elefanten

Idag har vi kompetensutvecklat oss inom IKT på min skola. Det var väl lite av en överraskning för min del när jag fick veta att kommunen ville att två dagar skulle vikas åt just kompetensutveckling inom IKT. Nästan så man börjar fundera på

 A) Vet de vad IKT innebär?
 B) Vilken baktanke har dom?


Det är två frågor som kanske inte alls har någon relevans med vad de verkligen tänkte, men jag erkänner att frågorna dök upp i mitt huvud. Antagligen pga att intresset för att utveckla pedagogiken inom det här området inte har varit särskilt översvallande stort tidigare i kommunen. Så visst, jag hade mina fördomar och min misstänksamhet.

Min rektor bad mig och en kollega att bilda team för att planera upp de två dagarna tillsammans med henne. I slutänden blev det hela lite tight med tid (säg när det inte blir det i skolans värld) och jag var ganska oroad över hur allt skulle landa. Jag kände nämligen att jag inte hade full pejl på vad jag skulle säga. Visserligen hade jag blivit ombedd att berätta om vad det är jag gör, mer bestämt kanske vad jag föreläser om, men ändå. Vad jag föreläser om... Där är svaret enkelt. Jag föreläser om att flippa klassrummet. Mest. En del IKT-pedagogik slinker ohjälpligt, men helt naturligt, med i ekvationen. Men jag kände att jag inte kunde dra igång en fortbildningsdag genom att prata om det flippade klassrummet. Det stämde inte riktigt. Någonstans gnagde det i mig att det dels skulle bli fel ingång in i området och dels bli så märkligt om jag bara svepte in och drog en "besserwisser-föreläsning" om hur allt i skolan "ska" fungera.

För det är skillnad. Det är skillnad på att föreläsa och prata inför alla er som är inställda på att få lära er om en ny modell och nya pedagogiska tankesätt... och att prata inför kollegorna på skolan. Varför är det skillnad? Eller rättare sagt varför kände jag att det var skillnad?
Jo, jag insåg att anledningen helt enkelt var att det stod en stor grå elefant mitt i personalrummet på min skola! Alla såg den, men ingen pratade om den. Alla visste att den fanns där, men ingen tyckte att den behövde diskuteras. Det här har jag upplevt som ganska jobbigt, även om jag inte har något att skämmas för. Snarare tvärs om.
Alla mina kollegor på skolan vet säkert att jag är borta ibland. Det nämns kanske i en form som "Jaha, du var i Göteborg igår." eller "Såg du en rolig musikal i London?" Men i stort sett ingen vet vad jag faktiskt gör, hur mycket jag gör och vad det faktiskt handlar om. I stora drag kanske, men inte i någon mer bekant mening.
Så hur skulle jag kunna föreläsa inför mina kollegor på skolan där det känns som att jag för det mesta uppfattas som
"Karin - hon som jämt måste öppna munnen och säga något i precis alla sammanhang"
och
"Karin - den där som alltid måste dra till med ett märkligt skämt om allt".
(Kanske uppfattas jag inte så, men det är så jag tror att jag uppfattas - och det räcker.)

Man kan inte gömma undan en elefant. Den står där och syns hur många virkade dukar man än försöker lägga över den och även om man målar den som en hibiskus och ställer den i ett hörn med de andra vissna växterna i personalrummet. I det läget är det lika bra att släpa fram elefanten och peka på den med hela handen, tänkte jag.
Jag förberedde alltså en kort introduktion till min föreläsning där jag inledde med att ifrågasätta mig själv. Vem var den den där Karin Brånebäck egentligen?! Och framför allt... "Vem tror hon att hon är?!"
Jag berättade om elefanten som jag upplevde stod i rummet. Jag pratade om att det kan kännas ganska konstigt att ingen vågar prata om den där elefanten. Och vad var den där elefanten egentligen? Här drog jag fram vartenda kort som jag hade i rockärmen! Jag bredde på med facebookgrupper, nätverk, föreläsningar, twitter, min blogg, edcamp, pedagogisk pub, radio, intervjuer, tidningsartiklar mm. Sist men inte minst berättade jag om alla de fantastiska människor som jag fått förmånen att träffa och interagera med och som jag numer är stolt över att kunna kalla för vänner i mitt utvidgade kollegium. Jag drog fram precis allt jag kunde komma på (och ändå missade jag nog en del) och släpade fram det i ljuset. Jag ville inte att det skulle spricka som ett troll - jag ville bara göra den där elefanten ordentligt synlig med strålkastarljuset rakt på @!

Efter att hela den här skuren av aktiviteter och nätverkande som jag ägnar mig åt var upplagd på bordet konstaterade jag frankt att jag inte sa allt det här för att skryta. Jag la fram allt det här för mina kollegor eftersom jag ville berätta om hur det var och att jag faktiskt var väldigt glad och stolt över allt jag gör och får uppleva. Att det faktiskt känns lite mer än bara sådär lite "finemang" när någon spontant kommer fram och berättar att man är en inspiration. Att det ger ett mervärde till mig att få dela glädjen i det jag gör och att det ger så mycket tillbaka när det lyfter någon annan. Att jag gillar att få all den positiva respons som jag faktiskt får och att det känns härligt att veta att man är så bra på något!

Här stoppade jag handen i fickan och drog fram en fem centimeter hög plastelefant.
Ni vet en sån där som man köper i leksaksaffären och som står där på rad tillsammans med katter, krokodiler, kossor och älgar på en hylla.
Jag höll upp elefanten och sa:

"Här är den där elefanten! Jag vill inte ha den ståendes i rummet längre, för jag tycker att den är i vägen. Jag vill kunna prata om det jag är bra på och vara stolt över det! Jag har döpt den här elefanten till Jante!"

Sen gick jag rakt mot det enda fönstret som gick att öppna i det klassrum som vi befann oss i, öppnade sagda fönster...
och slängde ut elefanten Jante på skolgården.

Nu kunde jag börja prata om allt det som jag är så himla bra på!



Epilog
Elefanten kostade 60 kronor. Inte helt billigt för något som man redan från början tänker att man ska kasta bort. Men förhoppningsvis hittas den av någon av våra elever som tycker att en elefant vore ett jättebra tillskott i leksaksarsenalen. En elev som ännu inte förstått vad en elefant mitt i rummet kan ställa till med och som väljer att döpa den till August istället.


25 kommentarer :

  1. Lite "kul"... Jag gör inte tillnärmelsevis så mycket som du gör (jag vet en del eftersom jag följer bloggen, gruppen på FRB etc)... men har av min rektor blivit ombedd att, tillsammans med en kollega, berätta om hur jag använder digitala verktyg i undervisningen... jag flippar... bloggar med mina klasser... osv osv...
    ... och den där elefanten... kan du tänka dig... den har en liten släkting i vårt personalrum... en liten Jante med lång snabel...

    Kanske ska jag göra som du? ;)

    Tack för ett inspirerande inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Magda! Gör det!
      Det är faktiskt enormt befriande att rent fysiskt slänga ut elefanten. Det hade inte blivit samma sak att bara säga det. :)

      Radera
  2. Du är skön du Karin!
    Jag har också föreläst i 2 omgångar för mina kollegor. En gång med flippat och en gång med TBF. Sist var det 5 som kom trots obligatoriskt, men vi som var där hade bra samtal :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara att beklaga för de andra att de missar det du har att berätta. De kan få ha sina elefanter kvar. Det viktiga är att du kastar ut din Hanna!

      Radera
  3. Så anar inte hur glad jag blir av detta inlägget!! du sätter ord på så mycket jag tänker på! Tack karin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Emil! Det finns inte tillräckligt med elefanter i hela världen så att det kan skymma allt det du är bra på! Glöm aldrig det!

      Radera
  4. Jag blir dock väldigt nyfiken på hur resten avlöpte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cliffhanger Peter... ;)

      Det gick väldigt bra och jag kände faktiskt att jag kunde vara rakare i hur jag uttryckte mig än vad jag hade varit tidigare på hemmaplan, innan elefanten Jante åkte ut.

      Radera
    2. Lite synd att inte bara du utan rätt många engagerade känner att elefanten finns där. Förmodligen en god idé att så bokstavligen slänga ut den. Kör ni i morgon också?

      Hoppas få veta mera om upplägget och mottagandet.

      Radera
    3. Det är nog så tyvärr. Det var en lättnad att rent fysiskt slänga ut elefanten Jante. Det hade inte varit riktigt samma sak att bara prata om det.
      Nästa tillfälle blir om en månad. Det ska bli intressant att se om den gnista som jag ändå tyckte mig se i slutet av dagen hos kollegorna sprakar lite under tiden tills dess.

      Radera
  5. Ser fram emot fortsättningen

    SvaraRadera
  6. Skønt indlæg Karin, tak! Jeg er hermed fan af Elefant-metoden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. JA; när kommer boken Karin??

      Radera
    2. I mitt fall blir det nog en samlingsvolym av blogginlägg först.

      Radera
  7. Fantastiskt bra skrivet. Jag har många gånger stött på den där elefanten. Jag vet inte om den bara finns i min fantasi eller om det faktiskt är så att den finns "på riktigt".

    En gång i veckan undervisar jag en skara kollegor i digital kompetens och jag känner ibland att jag måste hålla tillbaka. Jag vill ju inte upplevas som en skrytmåns, en besserwisser - en som tror att hon är förmer. Samtidigt så gör det att jag inte levererar på den nivå som jag hade kunnat göra. Så nu vill jag gå till närmaste fönster och slänga ut min mentala elefant. Tack för att du ger mig självkänsla nog till att göra det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är både tråkigt och roligt att läsa det du skriver. Se till att slänga ut den där elefanten för gott!

      Radera
  8. Underbart befriande läsning, Tack

    SvaraRadera
  9. Karin, min nyfunna vän!
    Det kändes som om det var mina ord....men jag kan inte uttrycka det så bra som du kan....underbart att få ta del av dina tankar...det hjälper mig att formulera mig, så det ger ringar på vattnet.
    En kollega sa till mig en gång-med vässad röst att "Ninna! det är sådana som du som förstör för oss andra!" Det är rätt många år sedan nu, men det sitter kvar.....Trots det har jag föreläst under 3,5 år om Förhållningssätt och ledarskap i klassrummet och fått massor av beröm, det jag har delat med mig har gjort skillnad för flera andra kollegor och på så sätt förändrat skoltiden för en eller flera elever....det är för dem jag fortfarande brinner - jag VET nu, mha er i mitt utvidgade kollegium...att det inte bara är jag som "förstör för andra", älskar mitt jobb, brinner för varenda liten unge.......! För precis som jag bestämde mig för när sonen svävade mellan liv och död under flertalet hjärtoperationer och 50% överlevnadschans det första halvåret.....att varje unge är värd att kämpa för! Alla barn ska känna att de har någon som tror på just dem, även om det ser som allra mörkast ut och läkarna bara skakar på huvudet och ber om ett under.........Det är det jag vill ge och JAG VET att jag är bra på det jag gör och förmedlar.
    TACK Karin!DU ÄR GREAT!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ninna!! Din värme studsar rakt in i mitt hjärta. :)
      Fortsätt att "förstöra", för du och jag vet att det är värt det!

      Radera
    2. Usch Ninna, blir upprörd av att läsa. Lättare sagt än gjort, men "det är sådana som du som förstör för oss andra" säger ALLT om den som sa det och absolut INGET om dig. Men svårt sätta upp mentala skydd mot en sådan fras!
      Heja dig och Karin och alla andra - kasta ut de där elefanterna nu bara!!!

      Radera
  10. Har nu bläddrat och läst bland dina inlägg och känner att INSPIRATIONEN som redan börjat flöda i mig nu fullkomligt FORSAR fram!!!

    Jag är någon som har legat UNDER elefanten i många år! Har känt att jag har något inuti mig som behöver komma ut - men då har Jante varit där och täppt till. Ibland rent fysiskt i form av människor som gjort sitt bästa för att hålla mig på "plats". Men säkert också många gånger bara jag själv som inte vågar tro... Men nu är det andra tider!

    Jobbar fn på en förskola och det är det i särklass mest givande jag har gjort i livet - yrkesmässigt! Har i flera år känt att vi behöver bli bättre på att föra ut det mycket pedagogiska arbete vi utför så att de som inte är så insatta i utbildningsväsendet också förstår hur mycket bra det är som händer där. Tanken har funnits länge på att i någon form gå on-line - men så har Jante varit där. Jag har inte heller trott på min förmåga... Men så i det här arbetslaget har jag fått möjlighet att växa. What a feeling!!! Så nu har jag startat en blogg till vår avdelning. Och vilken respons!!! Blir fullkomligt hög av känslan man får av positiv feed-back. Men så står Jante där och lurar i hörnet. När de frågar om jag vill berätta för kollegor hur man gör. Sprida mina kunskaper... Läskigt! "Vad kan du", viskar Jante i örat? Så kommer tvivlet. Och så känner jag att de andra börjar fundera över vem jag tror att jag är. Eller är det bara mina egna funderingar?

    Hur som helst! Jag tänker våga vägra Jante! Och jag tänker sprida dina skrytlappar vidare. Kanske om fler får känna sötman i att man är bra på något, kan man bli mer tillåtande för andras förmågor? Jag tror på det.

    Tack för inspirationen och en mycket bra blogg!!! Jag kommer följa dig troget.

    Hälsningar,
    @froken_bigurd

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att höra att du hamnat på rätt plats. Både när dt gäller arbetsplats och med kollegor! Elefanten kan vara oerhörd jobbig att lyfta bort. Du kan dessutom förvänta dig att den kommer tillbaka med jämna mellanrum. Skillnaden blir hur du väljer bemöta elefanten. Låt den aldrig trycka ner dig så mycket igen.
      Tänk på att de inte hade frågat dig om de inte verkligen tyckte att du hade något att ge! Ta det som en komplimang och var stolt över det du gör! Lycka till med din blogg och med ditt lärspridande.
      Här är en liten film att finna lite mod i
      http://www.youtube.com/watch?v=xcmI5SSQLmE

      Radera
  11. Just nu kastade jag ut elefanten genom fönstret! 52 lärare anmälda till Edcamp Hässleholm där jag ska prata flippat klassrum. Läser igenom din blogg för fakta och inspirationsinhämtande! Vi hörs!
    Sara

    SvaraRadera