För bra mÄnga Är sen arbetade jag.... Nej stopp tÀnk om! Inte sÄ mÄnga Är sen. Riktigt sÄ gammal Àr jag inte. Vi tar om.
För mÄnga Är sen arbetade jag pÄ en skola som det inte var nÄgot speciellt med alls. (Tack det var lagom mÄnga Är som du tÀnkte dig den hÀr gÄngen.) Precis som de allra flesta andra skolor runt om i landet. Det var en trevlig arbetsplats med ambitiösa överlag elever, trevliga kollegor samt en bra och tydlig rektor. Jag undervisade en Ärskurs 5 i en lÄng korridor med fyra klassrum som lÄg med utsikt över skolgÄrden. I korridoren fanns höga fönster dÀr man kunde se ut över parkeringsplats och fotbollsplan. TvÄ gamla skolpianon fanns i korridoren och de anvÀndes omvÀxlande som sittbÀnk och... instrument?
I den hÀr korridoren stod ocksÄ tvÄ datorer att dela pÄ de hÀr fyra klasserna. Det var bra att de stod sÄ nÀra som i korridoren och nÄgon datasal hade vi inte. Ordentliga burkar var det och det Àr svÄrt att sÄ hÀr i efterhand förstÄ att man var rÀdd för stölder med tanke pÄ den vikt som dessa tekniska under ÀndÄ innehade.
Det var med knapp nöd vi slapp logga in i Windows 3.11 via dosprompten, för att dÀr kunna arbeta med programmen Chefrens pyrmid, Dyslexia och Mias Mattehus. Vi hade uppkoppling mot nÀtet som dÄ betraktades som rÀtt ok, men som idag antagligen skulle Àven de mest datorintresserade barn att hellre skriva skrivstil eller lÀra sig Lilla Katekesen utantill, Àn att vÀnta den tid som uppkopplingen tog dÄ. I vilket fall tyckte vi att vi hade det ganska bra med de dÀr tvÄ datorerna. De stod dÀr, de fungerade trots att de var sammankopplade med kommunens nÀtverk och de anvÀndes relativt flitigt.
Jag hade framförallt tvÄ elever som gÀrna satte sig vid datorn och arbetade. De ville inte sÀtta sig för att utföra de arbeten jag föreslog, men de satt gÀrna inne under rasten om de fick för att arbeta med Chefrens pyramid. Redan dÄ var jag sÄ snÀll att jag tÀnkte att de kunde de vÀl fÄ göra. Det skadade inte att de satt dÀr, inte alla raster, men vid nÄgra tillfÀllen. Att de alltid var i god tid till lektionerna uppfattade jag mest som att de var tvÄ ordningsamma gossar och jag förlÀngde inte tanken till att de eventuellt tillbringade fler raster framför burken Àn jag trodde.
Vi arbetade med Europa, som man sÄ ofta gör i Ärskurs 5. Eleverna jobbade pÄ bra och förhoppningsvis lÀrde de sig en hel del. Alla utom de tvÄ pojkarna med rastvanor som jag inte var helt insatt i. De satt och hÀngde över böckerna men fick inte sÄ mycket arbetsuppgifter gjorda. Jag diskuterade det Àr med dem vid nÄgra tillfÀllen, vilket inte ledde till nÄgon större förÀndring. DÀr intrÀffade alltsÄ ett dilemma i min lÀrarhjÀrna. Hur fÄ dessa tvÄ pojkar att bli mer aktiva pÄ lektionerna? Hur skulle jag fÄ Dem att lÀra sig nÄgot?
Nu tror du förstÄs att jag kom pÄ den briljanta idén att sÀtta dom framför datorn och arbeta. Men se det gjorde jag inte. Eftersom vÄra program inte alls hade med geografi att göra sÄ fanns det inte i min sinnevÀrld att göra den kopplingen.
Tiden smög vidare och jag funderade. Tills den dagen jag hade glömt ett papper i klassrummet och gick tillbaka dit pÄ rasten. Du vet precis vad jag hittade, nÀmligen tvÄ nÄgot överraskade elever vid datorn i korridoren utanför klassrummet. Innan jag kom pÄ tanken att skÀlla ut dom för att de pÄ rasttid lekte i Mias Mattehus, sÄ slapp en frÄga ur mig i ren förvÄning. En dum frÄga eftersom jag trodde att svaret var ganska sjÀlvklart, men en ganska vettig sÄdan visade det sig nÀr jag just inte fick det svar som jag förvÀntade mig.
Vad gör ni inne?
Svaret kom snabbt och i ett ganska tyst tonlÀge. De tvÄ huliganerna arbetade med en hemsida. Jag frÄgade varför. En lika dum frÄga det egentligen nÀr man tÀnker efter sÄ hÀr efterÄt. Nu blev de i alla fall ivriga. Det syntes att de var klart entusiastiska och de förklarade att de gÀrna visade. De var sÄ stolta över sitt verk att de helt enkelt inte klarade av att balansera det med nÄgot sorts dÄligt samvete för att ha tillbringat rasttiden inomhus lÀngre.
De visade mig alltsÄ hemsidan. Ett helt enormt stort nÀtverk med text och lÀnkar till olika sidor med kÀllor etc. Allt handlade om Europa. Jag tror inte att jag överdriver nÀr jag Ätminstone rent tankemÀssigt gapade av förvÄning. Allt de som jag inte trodde att de hade lÀrt sig fanns dÀr och mer dÀrtill. Det fanns inget annat att göra Àn att lÄta grabbarna fortsÀtta arbeta med sitt verk. Fast frÄn och med nu gjorde de det med mitt goda minne och mer pÄ lektionstid.
Jag insÄg att det lÀrande som Àr bÀst för eleven inte alltid Àr det som vi lÀrare ser. Ibland behöver vi erkÀnna att eleven kÀnner sig bÀst sjÀlva och att det bÀsta sÀttet för dem att inhÀmta kunskap kanske de kÀnner till bÀst sjÀlva ocksÄ. FrÄgan Àr om det Àr vÀrt att sÀtta sig över eleverna och bestÀmma hur vi ska arbeta, med vad och nÀr. För vems skull bestÀmmer vi det? Mitt absoluta svar att det ofta Àr för vÄr egen skull. Att som lÀrare vilja ha kontroll Àr inte ovanligt, men till syvende och sist Àr det trots allt elevens om ska göra jobbet och Àr det dÄ inte en fördel att de faktiskt kÀnner entusiasm inför lÀrandet? . Det innebÀr inte att vi slÀpper kontrollen bara för att vi vÀljer att lyssna pÄ eleverna. Vi kan ge förslag, vi kan styra upp och vi kan finnas dÀr som stöd och hjÀlp och det vill jag
Vad jag dÀremot inte gjorde efter att ha hittat mina elever i korridoren var att berÀtta för nÄgon annan i skolan vad de sysslade med. Hade jag haft mer rÄg i ryggen sÄ hade jag gjort det. Men med bakgrund av Mias Mattehus, datasalar och datakörkort som var grunden vid den hÀr tiden sÄ visste jag inte riktigt hur jag skulle försvara att jag lÀt mina elever arbeta pÄ det hÀr sÀttet, Àven om jag instinktivt kÀnde att det var rÀtt. Helt klart gör jag pÄ ett helt annat sÀtt idag.
Vad lÀrde jag mig mer frÄn den hÀr episoden. Dels att barn faktiskt lÀr sig Àven om det inte syns pÄ dom. VÄr uppgift som lÀrare behöver vara att hitta bÀsta sÀttet att fÄ det att synas.Det Àr inte heller ett visst program eller app som Àr avgörande för hur mycket en elev lÀr sig. Oftast tycker jag att de program som inte Àr lÄsta till speciella uppgifter Àr de som Àr mest anvÀndbara i undervisningen. Jag kan inte anvÀnda en app eller ett program för varje arbets- eller ÀmnesomrÄde. Det Àr dyrt att anvÀnda alltför mÄnga varianter och det kan vara tidsödande att sÀtta sig in hur de fungerar. För jag sÀtter mig alltid in i de program jag vill att eleven arbetar med. Visst kan man sÀtta eleverna att arbeta med nÄgot utan att kontrollera det, men jag tycker att jag kan ge en bÀttre formativ feedback och ha koll pÄ att de arbetar pÄ ett bra sÀtt om jag faktiskt vet hur det fungerar och hur jag sjÀlv kan koppla det till kunskapsförmÄgor i LÀroplanen . DÀrutöver kommer det nu sÄ mÄnga nya program, för att inte tala om appar, som jag omöjligt kan hÄlla mig ajour med. Visst hjÀlper sidor som Skolappar och Pappas appar, men en viss sortering och grubblande över appens relation till LÀroplanen vill jag ÀndÄ göra.
Men det viktigaste jag lÀrde mig var nog ÀndÄ att ha ett öppet arbetssÀtt med mina elever. Jag vill att de ska kÀnna att de kan komma med förslag, ifrÄgasÀtta mina idéer eller helt enkelt bara kunna diskutera olika arbetssÀtt eller ÀmnesinnehÄll i ett arbetsomrÄde. Mina elever fÄr inte göra precis som de vill, men jag tycker att det Àr viktigt att vi tillsammans kommer fram till hur vi ska arbeta och med vad med utgÄngspunkt frÄn lÀroplanen. Det hÀnder att mina elever kÀllkritiskt ifrÄgasÀtter det jag sÀger. Det ser jag som en framgÄng och jag hoppas att de inte uppfattas som nÀsvisa negativister nÀr de tar sig vidare till nÀsta skola, utan istÀllet ses som de nyfikna och vetgiriga sjÀlar som de faktiskt Àr.
Det dök upp en lÀnk till en film om barns kreativitet i de sociala medierna efter det att jag hade skrivit det hÀr. Jag tycker att den passade sÄ bra in i sammanhanget att jag lÀgger in den sÄ hÀr i efterhand. Det Àr tur att barn inte alltid lÄter sig hindras av vuxnas tankesÀtt.
För mÄnga Är sen arbetade jag pÄ en skola som det inte var nÄgot speciellt med alls. (Tack det var lagom mÄnga Är som du tÀnkte dig den hÀr gÄngen.) Precis som de allra flesta andra skolor runt om i landet. Det var en trevlig arbetsplats med ambitiösa överlag elever, trevliga kollegor samt en bra och tydlig rektor. Jag undervisade en Ärskurs 5 i en lÄng korridor med fyra klassrum som lÄg med utsikt över skolgÄrden. I korridoren fanns höga fönster dÀr man kunde se ut över parkeringsplats och fotbollsplan. TvÄ gamla skolpianon fanns i korridoren och de anvÀndes omvÀxlande som sittbÀnk och... instrument?
I den hÀr korridoren stod ocksÄ tvÄ datorer att dela pÄ de hÀr fyra klasserna. Det var bra att de stod sÄ nÀra som i korridoren och nÄgon datasal hade vi inte. Ordentliga burkar var det och det Àr svÄrt att sÄ hÀr i efterhand förstÄ att man var rÀdd för stölder med tanke pÄ den vikt som dessa tekniska under ÀndÄ innehade.
Det var med knapp nöd vi slapp logga in i Windows 3.11 via dosprompten, för att dÀr kunna arbeta med programmen Chefrens pyrmid, Dyslexia och Mias Mattehus. Vi hade uppkoppling mot nÀtet som dÄ betraktades som rÀtt ok, men som idag antagligen skulle Àven de mest datorintresserade barn att hellre skriva skrivstil eller lÀra sig Lilla Katekesen utantill, Àn att vÀnta den tid som uppkopplingen tog dÄ. I vilket fall tyckte vi att vi hade det ganska bra med de dÀr tvÄ datorerna. De stod dÀr, de fungerade trots att de var sammankopplade med kommunens nÀtverk och de anvÀndes relativt flitigt.
Jag hade framförallt tvÄ elever som gÀrna satte sig vid datorn och arbetade. De ville inte sÀtta sig för att utföra de arbeten jag föreslog, men de satt gÀrna inne under rasten om de fick för att arbeta med Chefrens pyramid. Redan dÄ var jag sÄ snÀll att jag tÀnkte att de kunde de vÀl fÄ göra. Det skadade inte att de satt dÀr, inte alla raster, men vid nÄgra tillfÀllen. Att de alltid var i god tid till lektionerna uppfattade jag mest som att de var tvÄ ordningsamma gossar och jag förlÀngde inte tanken till att de eventuellt tillbringade fler raster framför burken Àn jag trodde.
Vi arbetade med Europa, som man sÄ ofta gör i Ärskurs 5. Eleverna jobbade pÄ bra och förhoppningsvis lÀrde de sig en hel del. Alla utom de tvÄ pojkarna med rastvanor som jag inte var helt insatt i. De satt och hÀngde över böckerna men fick inte sÄ mycket arbetsuppgifter gjorda. Jag diskuterade det Àr med dem vid nÄgra tillfÀllen, vilket inte ledde till nÄgon större förÀndring. DÀr intrÀffade alltsÄ ett dilemma i min lÀrarhjÀrna. Hur fÄ dessa tvÄ pojkar att bli mer aktiva pÄ lektionerna? Hur skulle jag fÄ Dem att lÀra sig nÄgot?
Nu tror du förstÄs att jag kom pÄ den briljanta idén att sÀtta dom framför datorn och arbeta. Men se det gjorde jag inte. Eftersom vÄra program inte alls hade med geografi att göra sÄ fanns det inte i min sinnevÀrld att göra den kopplingen.
Tiden smög vidare och jag funderade. Tills den dagen jag hade glömt ett papper i klassrummet och gick tillbaka dit pÄ rasten. Du vet precis vad jag hittade, nÀmligen tvÄ nÄgot överraskade elever vid datorn i korridoren utanför klassrummet. Innan jag kom pÄ tanken att skÀlla ut dom för att de pÄ rasttid lekte i Mias Mattehus, sÄ slapp en frÄga ur mig i ren förvÄning. En dum frÄga eftersom jag trodde att svaret var ganska sjÀlvklart, men en ganska vettig sÄdan visade det sig nÀr jag just inte fick det svar som jag förvÀntade mig.
Vad gör ni inne?
Svaret kom snabbt och i ett ganska tyst tonlÀge. De tvÄ huliganerna arbetade med en hemsida. Jag frÄgade varför. En lika dum frÄga det egentligen nÀr man tÀnker efter sÄ hÀr efterÄt. Nu blev de i alla fall ivriga. Det syntes att de var klart entusiastiska och de förklarade att de gÀrna visade. De var sÄ stolta över sitt verk att de helt enkelt inte klarade av att balansera det med nÄgot sorts dÄligt samvete för att ha tillbringat rasttiden inomhus lÀngre.
De visade mig alltsÄ hemsidan. Ett helt enormt stort nÀtverk med text och lÀnkar till olika sidor med kÀllor etc. Allt handlade om Europa. Jag tror inte att jag överdriver nÀr jag Ätminstone rent tankemÀssigt gapade av förvÄning. Allt de som jag inte trodde att de hade lÀrt sig fanns dÀr och mer dÀrtill. Det fanns inget annat att göra Àn att lÄta grabbarna fortsÀtta arbeta med sitt verk. Fast frÄn och med nu gjorde de det med mitt goda minne och mer pÄ lektionstid.
Jag insÄg att det lÀrande som Àr bÀst för eleven inte alltid Àr det som vi lÀrare ser. Ibland behöver vi erkÀnna att eleven kÀnner sig bÀst sjÀlva och att det bÀsta sÀttet för dem att inhÀmta kunskap kanske de kÀnner till bÀst sjÀlva ocksÄ. FrÄgan Àr om det Àr vÀrt att sÀtta sig över eleverna och bestÀmma hur vi ska arbeta, med vad och nÀr. För vems skull bestÀmmer vi det? Mitt absoluta svar att det ofta Àr för vÄr egen skull. Att som lÀrare vilja ha kontroll Àr inte ovanligt, men till syvende och sist Àr det trots allt elevens om ska göra jobbet och Àr det dÄ inte en fördel att de faktiskt kÀnner entusiasm inför lÀrandet? . Det innebÀr inte att vi slÀpper kontrollen bara för att vi vÀljer att lyssna pÄ eleverna. Vi kan ge förslag, vi kan styra upp och vi kan finnas dÀr som stöd och hjÀlp och det vill jag
Vad jag dÀremot inte gjorde efter att ha hittat mina elever i korridoren var att berÀtta för nÄgon annan i skolan vad de sysslade med. Hade jag haft mer rÄg i ryggen sÄ hade jag gjort det. Men med bakgrund av Mias Mattehus, datasalar och datakörkort som var grunden vid den hÀr tiden sÄ visste jag inte riktigt hur jag skulle försvara att jag lÀt mina elever arbeta pÄ det hÀr sÀttet, Àven om jag instinktivt kÀnde att det var rÀtt. Helt klart gör jag pÄ ett helt annat sÀtt idag.
Vad lÀrde jag mig mer frÄn den hÀr episoden. Dels att barn faktiskt lÀr sig Àven om det inte syns pÄ dom. VÄr uppgift som lÀrare behöver vara att hitta bÀsta sÀttet att fÄ det att synas.Det Àr inte heller ett visst program eller app som Àr avgörande för hur mycket en elev lÀr sig. Oftast tycker jag att de program som inte Àr lÄsta till speciella uppgifter Àr de som Àr mest anvÀndbara i undervisningen. Jag kan inte anvÀnda en app eller ett program för varje arbets- eller ÀmnesomrÄde. Det Àr dyrt att anvÀnda alltför mÄnga varianter och det kan vara tidsödande att sÀtta sig in hur de fungerar. För jag sÀtter mig alltid in i de program jag vill att eleven arbetar med. Visst kan man sÀtta eleverna att arbeta med nÄgot utan att kontrollera det, men jag tycker att jag kan ge en bÀttre formativ feedback och ha koll pÄ att de arbetar pÄ ett bra sÀtt om jag faktiskt vet hur det fungerar och hur jag sjÀlv kan koppla det till kunskapsförmÄgor i LÀroplanen . DÀrutöver kommer det nu sÄ mÄnga nya program, för att inte tala om appar, som jag omöjligt kan hÄlla mig ajour med. Visst hjÀlper sidor som Skolappar och Pappas appar, men en viss sortering och grubblande över appens relation till LÀroplanen vill jag ÀndÄ göra.
Men det viktigaste jag lÀrde mig var nog ÀndÄ att ha ett öppet arbetssÀtt med mina elever. Jag vill att de ska kÀnna att de kan komma med förslag, ifrÄgasÀtta mina idéer eller helt enkelt bara kunna diskutera olika arbetssÀtt eller ÀmnesinnehÄll i ett arbetsomrÄde. Mina elever fÄr inte göra precis som de vill, men jag tycker att det Àr viktigt att vi tillsammans kommer fram till hur vi ska arbeta och med vad med utgÄngspunkt frÄn lÀroplanen. Det hÀnder att mina elever kÀllkritiskt ifrÄgasÀtter det jag sÀger. Det ser jag som en framgÄng och jag hoppas att de inte uppfattas som nÀsvisa negativister nÀr de tar sig vidare till nÀsta skola, utan istÀllet ses som de nyfikna och vetgiriga sjÀlar som de faktiskt Àr.
Det dök upp en lÀnk till en film om barns kreativitet i de sociala medierna efter det att jag hade skrivit det hÀr. Jag tycker att den passade sÄ bra in i sammanhanget att jag lÀgger in den sÄ hÀr i efterhand. Det Àr tur att barn inte alltid lÄter sig hindras av vuxnas tankesÀtt.