3 maj 2014

Diagnos eller inte?

Det händer titt som tätt att jag läser eller får höra att det är alldeles för vanligt med diagnoser idag. Att det inte kan vara möjligt att så många har diagnoser och att vi fel- och överdiagnostiserar.
Jag undrar om någon tror att en diagnos är en ursäkt för att slippa uppföra sig eller ta ansvar för ett "avvikande" beteende. Avvikande från något som av någon satts som regel och norm. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som sticker så i ögonen.

Är det avundsjuka?
Om någon får fler resurser än andra, om någon inte behöver göra proven på samma villkor som alla andra eller om någon förstör för alla andra genom sin blotta närvaro. Det bästa du kan göra då är att se sur ut, sätta armarna stelt i kors och stampa med ena foten i marken som en fyraåring.

Är det ett faktum att du som lärare inte ska behöva förändra och utveckla din undervisning oberoende av vilka elever du undervisar?
Otur, för det måste du hela tiden göra. Det är vad yrket kräver oavsett.

Är det för att du tycker att alla faktiskt får anpassa sig både efter rådande regler i samhället och efter skolans begränsningar?
I så fall antar jag att du är en av sponsorerna till fåret Dolly. Alla är inte stöpta i samma form helt enkelt.

Är det en viss stolthet i att kunna konstatera att det inte finns diagnoser alls eller att de ställs för ofta? (Det är ändå bara frågan om barn -och vuxna- som behöver skärpa till sig.)
Kanske tror du att det gör dig till en bättre människa att tänka så. För du klarar ju av världen som den är. Det är inte så svårt, somliga är bara "obalanserade". Titta - jag balanserar. Se till att göra det själv du också!
Vinner du något på ett sånt resonemang eller är det kanske så att det snarare trycker ner någon annan? Då får vi väl hoppas att du känner glädje i att kunna göra det. I min värld visar det snarare en brist på solidaritet.


Nu kommer några uttalanden som jag egentligen inte har belägg för, men som jag är övertygad om stämmer.
Diagnoser är inget nytt. Det har folk haft i alla tider, men det är inte alltid vi har satt namn på det. Själv kan jag i efterhand minnas några från förr som aldrig fick en förklaring på varför det var som det var. En del stoppade vi undan på vinden och i källare, kallade det för OBS-klass och så blev vi av med "problemet". Så att det inte syntes eller "störde" i klassrummet.
Flera av de som jag i efterhand kommit att tänka på gick det inte särskilt bra för. Många gick det väldigt bra för. Allt handlade mest om bemötande från vuxenvärlden. Om att de blev accepterade och respekterade för den de var.
Det är förmodligen inte heller fler som har diagnoser idag än förut, men ganska självklart ökar antalet som får diagnoser ju mer vi stramar upp skolans riktlinjer, samtidigt som vi skruvar upp kraven som är enformiga och bestämda efter en "normal" som inte finns.
Vem är "normal"? Vem vill vara "normal". Precis på pricken som alla andra. Inte jag i alla fall.

Är en bokstavskombination ett sätt att bli av med eleven så att vi slipper ha hen i klassrummet? Jag har sett lärare göra sådana försök, men jag har inte hört om någon som lyckats genomdriva en diagnos enbart på sin ovilja att ha en elev i klassrummet.
Är en bokstavskombination ett sätt att få hjälp i dagens skola? Ofta är det tyvärr så. Diagnoser tycks ibland vara enda sättet att få hjälp och det är ändå ingen garanti om rätt eller tillräcklig hjälp.

Istället för att vi ser varje elev och hens behov och anpassar oss därefter så kräver vi att alla elever anpassar sig till lärarens sätt att undervisa. Det kan innebära att en elev behöver anpassa sig till mellan tre och tolv lärare. Det är inte elevens uppgift att anpassa sig till varje lärare och skola. Det är lärarens uppgift att se, förstå och anpassa sin undervisning på ett sätt så att elever kan ta del av densamma. För att kunna göra det så behöver du lära känna eleven. Det räcker inte att ha eller ha haft elever med diagnos i klassrummet. Du måste lära känna varje elev! Förutfattade meningar om vad det innebär att ha autism eller adhd florerar både i och utanför skolan. Att säga "Jag vet vad autism innebär." är ungefär samma sak som att säga "Jag vet hur det är att uppfatta färgen grön." Du kan inte veta det, men du kan lära dig att förstå varje elev.
Jag har inte tid.
Det är inte mitt jobb.
Ingen kan förvänta sig att jag ska kunna...
Jag vet det. Jag är också lärare. Men man gör sitt absolut bästa i alla fall. Du kan inte ge upp även om politiker och andra människor gör det. För i grunden ligger en sorts intolerans hos många människor som inte vill acceptera att olika diagnoser finns eller är så vanligt förekommande.
Och om vi inte ger upp, då är jag övertygad om att diagnoserna kommer att försvinna igen. Men tills vi kan se till att varje barn inte ges utan får en likvärdig utbildning och ett dito bemötande, så kommer det inte att ske. Jag ber dig därför: Tills vi har kommit dit så sluta spekulera runt eller konstatera att vi ställer för många diagnoser.
För egentligen struntar jag i om vi sätter diagnos för ofta eller inte. Det är inte där problemet ligger. Problemet är istället att vi måste veta varför vi ställer eller vill ställa en diagnos.
Inkludering för mig är att alla bemöts likvärdigt. I och utanför skolan. Lyckas vi med det så lyckas våra elever.



2 kommentarer:

  1. Så rätt! Allt handlar om relationer och att vi ska möta varje barn där hen befnner sig. Alla barn gör rätt om dom kan - och kan de inte får vi faktiskt lära dom de saker de behöver för att klara av att göra "rätt". Bo Heijlskov hade ett fantastiskt inlägg om detta som går rakt in i hjärtat! Liksom Ross Greene som skrivit Vilse i skolan och Explosiva barn! Mer kunskap behövs fortfarande om hur vi handskas med problemskapande beteende men vi behöver tänka efter varför det blir problemskapande beteende - egentligen handlar det bara om att vi ställt krav på barnet som den inte klarar av det är ju då problemet kommer och då lär det väl iallafall vara vi som ska ändra på våra krav och vårt bemötande inte är det väl barnet som då ska ändra sig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller så har vi ställt krav som vi inte gjort tillräckligt tydliga. Hejlskov är så bra där "Vem äger problemet?"

      Radera