19 juli 2015

Alltid kan man skylla på någon

Min inspiration till tankeflöden kan komma från olika håll. Ibland lite oväntat och ibland för att jag helt enkelt letar efter information eller kunskap om något. Jag får härmed bekänna att jag är en absolut dokumentärnörd. Idag lyssnade jag på Vetenskapsradion Forum och reprisen av programmet "Polisen förskönar bilden av sin verksamhet". Kort sammanfattat så innehöll programmet det här
"Polisforskaren Stefan Holgersson säger att Polisen använder sig av olika metoder för att försköna bilden av sin verksamhet, något som tillbakavisas av Polisen."

Även om exemplena gällde polisen så var jag mer eller mindre tvungen att hålla med forskaren i programmet om att det som diskuterades i programmet även kan gälla andra verksamheter. Nu har du säkert listat ut att jag tänkte på skolan.

Är det så att vi lärare, trots usla PISA-resultat och utbildningsminstrars konstaterande om att svenska lärare är för kunskapsbristande för att kunna undervisa sina elever, vägrar acceptera att svensk skola är usel? Jag tänker på diskussionen som finns i sociala medier. Jag ser en dubbelhet i en del frågor...
Förut (när jag började undervisa år 1800 kallt) så var det fullständigt onödigt att vara lärarutbildad. Sen blev det ett absolut krav. Med absoluta krav följer gränsdragningar. Det är tex nödvändigt med galet bra förkunskaper när man söker sig till läraryrket. Med det gäller bara rena ämneskunskaper och inte pedagogik och didaktik. För har en lärarutbildning en gång varit usel så har den alltid varit det och kommer alltid så att förbli. Alla lärare som har gått lärarutbildning är därmed automatiskt diskvalicerade.
Sen har vi ansvaret. Ansvaret för utbildningen på lärarhögskolan ligger helt och hållet på lärarna. Något individuellt ansvar finns inte. Tittar vi däremot in i grund- eller gymnasieskolan så ligger hela ansvaret på utbildningen på eleven. Det eftersom läraren är en så pass vänlig själ att hen undervisar. Och givetvis under förutsättningen att de som undervisar barn har hög utbildning. Utan att vi ställer några egentliga krav på pedagogisk eller didaktisk skicklighet.
Dubbelhet som får det att snurra i skallen på mig. För en medelväg tycks inte acceptabel. Tycker jag inte det ena så innebär det per autmatik att jag tycker det andra. Eller?

Vi ska kunna tåla kritik både som organisation och individuella lärare. Att vara lärare är ett ständigt pågående utbildningsuppdrag. Jag är inte färdigutbildad, även om jag har ett ganska tungt lärar-CV och många undervisningsår i bagaget. Jag hoppas att jag aldrig blir det. Därför är det viktigt att kunna diskutera det som inte fungerar i skolan eller klassrummet. Jag behöver som lärare kunna förändras med mitt yrke.

Så alla som kritiserar skolan har rätt och min jämförelse i början av det här inlägget är inte fel. Motsatsen till det är väl annars att vi gör alla fel?

Mitt ena problem med det här svartvita resonemanget är att vi aldrig tillåts "lite av varje". Jag är en person som tycker att om man har kritik så bör man också kunna komma med konstruktiva förslag. Det bör man kanske bygga på ett resonemang om ytterligheter, men att bara ösa ur sig att det finns fel överallt inom skolan och med lärare ser jag inte som en väg till skolutveckling. Det blir mer en bromskloss eftersom det lätt leder till att den som inte ser det på samma sätt sätter i klackarna från sitt håll och vägrar röra sig en millimeter.
Därutöver är det alltid en fråga om hur man uttrycker sig. Själv kan du tycka att du skriver fantastiska sammanfattande och samtidigt ändå tydliga tweets, men sanningen är att det är så lätt att det blir den där dragkampen mellan svart eller vitt istället. Och då är det inte ditt fel, eller hur?

Ja hur är det med det där? För mitt andra problem är att jag har slagits av det faktum att om något är fel med skola eller lärare så är det alltid någon annans fel. Det kan vara lärarubildningen, utbildningsministern (ta en hur högen och fortsätt gärna med ecklisiastisministrarna när du ändå är igång), rektorn, kollegorna på skolan, andra kollegor, skolpolitikrna i kommunen, föräldrarna, eleverna... Ja i princip kan skulden läggas på vem som helst. Men det är aldrig ditt eget fel.
Somliga skolkritiker har aldrig arbetat i skolan, alltså kan de inte lastas för alla fel skolan och dess lärare gör. "Det är så lätt! Varför gör det då så fel?"
Andra skolkritiker har arbetat i skolan, men har lämnat byggnaden eftersom den är så dålig. Alltså finns det inget personligt ansvar här heller. "Jag har gjort skolan en tjänst som förstod att instutionen var dödsdömd."
Till sist finns det skolkritiker som arbetar kvar och eftersom skolan inte fungerar så måste det vara alla andras fel. "Jag är en hjälte eftersom jag är den som har lösningen och stannar kvar trots att ingen lyssnar på mig."

Jag antar att alla andra är perfekta utom jag. Ja och så du som läser det här. Alla andra gör fel. Det är så enkelt! Det kräver inga konkreta lösningsförslag eller om det gör det så är det i alla fall enkelt fixat - om alla bara ville lyssna och förstå. I vilket fall så finns det inte något personligt ansvar.
Men om vi nu tillsammans tänker efter så hade vi inte haft någon skolkris alls om lösningen hade varit så enkel att den bara var svart eller vit. Då hade vi redan fixat till allt och alla andra.

Faktum kvarstår. Vill du förändra något så börja med dig själv!

13 juli 2015

Trappsteg till lärarlycka

Det här är den andra trappan som jag översätter. Den första, Utvecklingstrappan, behövde jag göra lite bättre upplösning på också, vilket inte behövdes på den här. Den visade sig bli väldigt populär och jag vet att det finns upptryckt i många klassrum.
Men det viktiga med båda trapporna är att jag inte bara tagit idén och gjort om lite. Även om det handlar om en enkel översättning så innebär det ett förtroende att låna någons verk, än mer att göra om det. Alltså är det viktigt att fråga om skaparen av vereket har gett sitt godkännande. Och även om det är ett verk med fullständig copyright så kan det vara värt att fråga.
Den här gången var det väldigt enkelt. Twitternamnet står på bilden, så jag skickade en tweet med en fråga till Sylvia Duckworth, en kollega i Kanda. Sylvia tyckte att det var helt ok, så här kommer översättningen till svenska.


Vips hade jag själv klättrat på stegen 2, 7, 9 och 10 utan några större problem. Bara man håller sig på högra halvan kan man åstadkomma mer, uppleva mer och vara mer en del av... något. Vad som helst.

Jag tror att det är samma sak med mycket annat än just det jag nu gjorde. I skolan finns det tex ibland en tendens att vi lärare sitter och väntar på att saker och ting ska hända. Vi förväntar oss att andra ska mata oss med kunskap, information och säga till oss exakt vad vi ska göra. Det är som om vi fastnar på första delen av steg tio och fem. Missnöjet sitter kvar där och rullar tummarna. Det är enkelt att sitta kvar på trappsteget och tycka en väldigt massa saker, men det gör sllan situationen bättre av att förkara de egna svårigheterna med att det är någon annans fel. Bredda istället stegen till att le och uppskatta mer. Ta sen ett ordentligt kliv på trappsteg nio och se till att något händer. För när du tänker efter så borde det väl ligga i läraryrkets natur att vara delaktig i den egna utvecklingen också, inte bara elevernas.

7 juli 2015

Lärarlegitimation - en följetong

Det tog över ett år, men nu har jag fått min komplettering av lärarlegitimationen. Det tog tre vändor med olika kompletteringar som jag egentligen inte hade så mycket med att göra själv, det var mer Skolverkets information som falerade. I vilket fall som helst har pdf-filen landat i min inkorg nu.

Innehållet så.
En del hade jag bett om, anat blev intressanta överraskningar
Förutom min grundläggande behörighet i först och främst alla SO-ämnen och svenska, så fick jag nu tillagd behörighet i NO och teknik upp till årskurs 6. Det känns bra. Om vi ser på det lite bredare så kan jag nu undervisa från förskoleklass (japp, det slank med på något otippat vis) till gymnasium och komvux. Jag hade ansökt om att få behörighet i sociologi på gymnasiet och det fick jag ganska självklart. Som jag förstått det så är det inte helt vanligt att ha utbildning på C-nivå i sociologi, så det sitter inte fel. Dessutom gillar jag ämnet skarpt. Utöver det har jag nu behörighet att undervisa i

  • Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering 
  • Humanistisk och samhällsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning
  • Samhällskunskap på gymnasieskolans introduktionsprogram
Känns helt ok. Förra gången jag fick det där mailet från Skolverket blev jag mest förvånad över min behörighet i svenska som andraspråk. Jag kan fortfarande inte minnas några specialkunskaper där, men det står kvar på legitimationen. Den här gången hoppade jag mer till på en "olikhet", eller vad man ska kalla det. Det faktum att jag är behörig i att undervisa i matematik upp till årskurs 6 i känns relevant, men det gäller inte för sameskolan. Där är jag bara behörig upp till årskurs 3. Jag vet inte vad som händer i årskurs 4 i marematik i sameskolan. Jag kan bara anta att behövs gedigna kunskaper i samiska inom de ämnet då. Samtidigt som det inte tycks vara fallet för de samhällsvetenskapliga ämnena och svenska, för där är det klartecken upp till år 6.

Jaha... Den dag jag förstår mig på det här systemet bjuder jag mig själv på en glass. Det viktiga för mig var trots allt behörigheten för att kunna undervisa på gymnasiet. Någon som har ett bra jobb i Stockholm att erbjuda? ;)

6 juni 2015

En ledarskribents ansvar

Jag ligger inte helt i fas. Därför upptäcker jag Christian Dahlgrens ledare i Corren från igår först idag. Jag läser texten och tänker
"Du har inte en aning om vad det här handlar om!"
Dahlgren inbillar sig att en hemmasittare är en elev som i största allmänhet är ovillig att gå i skolan. Att det bara är att skärpa sig. Till och med den 17-årige Carl Bildt fattade det. Dahlgren tror också att hemmasittarnas föräldrar är ett gäng slashasar som ger blanka den i ifall ders barn går i skolan eller inte. Jag läser bokstav för bokstav, mening för mening och vet att det är just så här okunskapen ser ut i Sverige. Okunskap som får fäste och når ut via en ledarkolumn i en dagstidning.
Riktigt dåligt mår jag när jag läser det här:


Jag ska berätta något för dig Christian.
Min son har "skolkat". Massor! Det är inte för att han i största allmänhet struntar i skolplikten eller inte förstår att den finns. Hans exakta val för att inte gå till skolan är hans egna, men fy och skam - jag kan förstå att han valt att låta bli. För om man bemöts av den okunskap, som bland annat du står för, har man kanske inte så många andra val. När praxis är att köra på så det ryker i samma fil och fart med alla elever, så kommer vi ohjälpligt hamna i det läget att några väljer att stanna eller köra av vägen. Om vi inte vill eller kan förstå varje elevs möjlighter och styrkor då har vi inte i skolan eller skoldebatten att göra.

Carl Bildt var 17 år när han fick uttala sig i TV. Min son fyller 17 år på måndag. Han går inte i skolan just nu, för vet du vad... Han är på rymmen. Inte bara bildligt talat, utan på riktigt. Hans sista år i grundskolan valde han att avsluta genom att sticka hemifrån. 17 år - lika gammal som Carl Bildt, men utan möjlighet att få sin röst hörd. Jag vet inte var han är eller hur han har det. Mår han bra? Äter han som han ska eller har han tillräckligt med kläder för att slippa tvätta varje dag? Det är vardagsfrågor som du (om du har egna barn) lätt kan kontrollera och ha koll på. Det kan inte jag. För min son har inte rent bildligt rymt hemifrån - han har gjort det på riktigt. Vill du kalla det för "skolk" så sätt dig ner och lyssna på dom som kan mer om det här än vad du gör.

Jag har försökt i många år att hjälpa min son att få den utbildning han har rätt till. Sonen tycker att det sätt jag pratar på med lärare och myndigheter är som om jag trodde att han "är för dum för att förstå". Men i ärlighetens namn så tror jag inte det, för min son är smartare än de flesta. Det jag däremot tror är att lärare och myndigheter är "för dumma att förstå". Eller (rättare sagt) inte har den kunskap de behöver för att förstå. 
Jag är ingen slashas som struntar i ifall sonen går i skolan eller inte. Jag kunde däremot inte lyfta ens min (då) 14-åriga son under armen och vandra iväg med honom till skolan. Ännu svårare är det nu. Av flera skäl. Och nu har vi kommit till det läget att jag inte vill det. Nu är han nästan på dagen 17 år gammal och på vägen dit har han blivit sviken av både lärare, skola, myndigheter och mig. Vill han inte gå i skolan nu så måste han inte. Han har gått ut grundskolan och jag accepterar hans val, även om jag naturligtvis mår väldigt dåligt av att inte ha honom hemma.
För du förstår, Christian, när man sitter med myndigheter och påtalar vikten av det ena eller andra (och samtidigt indirekt förolämpar sin son), eftersom man vill att ens son ska bli lyssnad på, så gör man inte det för att man tycker att det är roligt att ta tjänstledigt utan lön flertalet dagar. Men det finns ingen garanti för att alla 17-åringar blir lyssnade på. För alla ungdomar ser inte idén eller syftet med att vara elevrådsordförande och gå på Östra Real.

Din ledare osar okunskap och osolidariskt tänkande. Min son är mer intellektuell än både dig och 17-årige Carl Bildt, men han tänker på ett annat sätt. Du har som ledarskribent en uppgift att förmedla åsikter. Det vore så mycket bättre om du hade kunskap kring det du vill förmedla. Har man en plattform så har man också ett ansvar. Du brister större i det ansvaret än vad jag anser att min son gör när han väljer att "skolka", för min son har ingen annan plattform att få ut sitt budskap på. Inte ens jag som förälder räcker till där. Så när Skolinspektionen, SKL och SMSP väljer att försöka ge alla hemmasittare en röst, då tycker du att det borde räcka med att eleverna inser att de "har ett ansvar att sköta sig", för det förstod ju Carl Bildt. Vad jag vet har inte Carl Bildt autism. Vad jag vet så har inte heller du autism. Så jag har ett råd till dig:
Skärp dig!


Albin har idag varit försvunnen i 16 dagar

5 juni 2015

Det ena utesluter inte det andra - åsiktskorridorer om npf

Jag har läst en artikel om åsiktskorridorer i DN. Egentligen handlade det inte om skolan i första hand, men mina tankar vandrade dit i alla fall. Egentligen blev mitt eget fokus ännu mer snävt än så. Jag landade i tankar kring npf och vilka smala korridorer vi rör oss i där.

Jag har förmånen att både vara mamma till en son med autism och lärare med erfarenhet av att undervisa barn med olika funktionsnedsättningar i 19 år. Det är en situation som inte är unik, men som ger både fördelar och insikter som inte alla andra har. Med "alla andra" menar jag just de som rör sig i åsiktskorridorerna.
Nu blir kanske det här väldigt statiskt, men i ena korridoren rör sig lärare och andra pedagoger. I den andra korridoren rör sig föräldrar till barn med npf. Någonstans mitt emellan de två sitter jag.

Eftersom jag har intresse i båda korridorerna så diskuterar jag också i de båda korridorerna. Det är här som artikeln jag läste kommer in. För när jag diskuterar med mina kollegor kan jag känna att jag blir bemött av ganska aggressiva tongångar där jag får förklarat för mig att man inte kan förvänta sig att en lärare "ska klara allt". Om en elev behöver extra anpassningar så kan man inte förvänta sig att den enskilde lärarens ska kunna ta hand om det. Lärarens uppgift är att undervisa. Inte nog med det. Lärarens uppgift är att undervisa på en en nivå som gör att vi kan förbättrra PISA-resultat och lärarstatus. Jag håller med om det. Svensk undervisning måste hålla en standard som motsvarar höga förväntningar. Det jag inte håller med om är att vi i och med det ska lämna vissa elever bakom oss. Att det är elevernas uppgift att hänga med eller förvisas ut ur klassrummet. Att det är speciallärarens uppgift att "ta hand om" de här eleverna. Alternativt kan eleven gå om eller placeras i en annan undervisningsform. När jag tar upp frågan om att vi som lärare inte kan skjuta ifrån oss ansvaret på det viset får jag höra att det inte alls handlar om det. Det här är för elevens bästa och inget annat. Men ärligt talat... Om kunskapen kring npf hos lärare vore bättre så skulle lärare i lika hög grad inte se det som någon annans ansvar. Men i åsiktskorridoren så får jag inte göra annat än att hålla med om att vi inte kan förväntas förändra vår undervisning. Det skrivs om att föräldrar måste skärpa sig, att ohängda elever måste lära sig passa tider och att ekonomin inte tillåter det ena eller det tredje. I de flesta fall är det ändå inte så svårt. Egentligen. Det handlar om att undervisningen inte är bra om vi som lärare inte ser varje elev. Vi kan tjata om mer och fler resurser parallellt (och vi ska göra det) men ansvaret för alla elever är ändå vårt. Det är vår undervisning som behöver förändras.
Men det är svårt att våga se att de kunskaper man har inte räcker till. Det är svårt att se att det skulle vara lärarens enskilda ansvar i varje klassrum när vi förväntas hålla hög klass på undervisningen. Saken är ändå den att det ena inte behöver utesluta det andra.

När jag diskuterar med andra föräldrar kan jag bli bemött med ganska aggressiva tongångar. Jag vet att det ställer stora krav på den förälder som har ett barn med en funktionsnedsättning. Jag befinner mig trots allt i den situationen själv. Dessutom är jag i mångt och mycket ensam i att hantera de situationer som uppkommer. Eftersom jag arbetar som lärare ser jag ändå att jag har en insikt i skolan och lärarens vardag. Det är något som jag i föräldrakorridoren försöker förmedla. Dels för att jag kan tolka läroplan och regler som gäller inom skolan, men också för att jag kan förklara hur saker och ting sker - eller inte sker - ur ett lärarperspektiv. Det handlar inte om att ursäkta lärare (även om det inte heller alltid behövs) utan snarare om att öka förståelsen för skolperspektivet för att föräldrar ska kunna navigera bättre i systemet för att kunna göra det bästa för sitt barn. När jag då försöker förklara hur det fungerar finns det dom som väldigt snabbt ropar på skolinspektion och anmälningar. Det är väldigt mycket negativa åsikter och tyckande om skolan som många gånger bottnar i dåliga erfarenheter från den egna skolgången eller något som blir eftersom det i åsiktskorridoren hetsas fram ett enekelspårigt sätt att se på saker och ting.
Jag förstår och vet att många föräldrar har bemötts på ett väldigt tråkigt och ibland felaktigt sätt. Det finns tyvärr en hel del väldigt dåliga erfarenheter i den här korridoren. Men det innebär inte att allt är ett fall för Skolinspektionen. Jag försöker istället förespråka att man öppnar upp för samtal med skolan. Att man frågar varför vissa beslut har tagits och hur skolan tänker kring olika frågor, för det är långt ifrån alltid så att det har gjorts. Det kan vara svårt att se ett föräldraansvar i att behöva samarbeta med skolan. Det är svårt att förstå och skilja på vad som är skolans ansvar och vad det egentligen innebär gentemot vad som ligger i ett föräldraansvar. Föräldrar ska kräva saker av skolan och föräldrar har även de ett ansvar till kommunikation. Det ena utesluter inte det andra.

Jag sitter i båda åsiktskorridorerna. Viljan att mötas verkar lika dåliga i båda miljöerna, även om det finns undantag. Att vandra på i en smal gång kan kännas lugnande och tryggt. Väggarna stöttar om du skulle råka snubbla till eller till och med vara på väg att ramla. Om du kommer med instick så är det som att slå upp stora hål i korridorväggarna. Har vi dålig balans, dvs kunskap, så tror vi inte att vi kommer att klara av att gå vidare. Men det gör vi. Till en början kanske lite vingligt, men vi lär oss. Och om vi vågar låta de där hålen stå öppna så kan det hända att vi får syn på varandra i våra parallella korridorer. Vi kanske till och med på sikt kan skapa en korridor tillsammans.

Jag vill inte lärare något illa. Jag vill inte föräldrar något illa. Jag vill öka kunskapen i båda korridorerna och skapa en inblick i hur det är att gå i varje korridor eller hur det kan vara att stå och titta in och försöka följa bägge. Båda korridorerna har sina poänger. Båda korridorerna behöver lyssna på fotstegen i den andra korridoren.
Det ena utesluter inte det andra.



Corridor in old monastary, CC (by) Jan Fidler

8 maj 2015

Hjälp mig med boktips till elever

Många av mina elever vill ha boktips inför sommaren. Det här är därför ett inlägg ur ett klart egoistiskt perspektiv, eftersom jag vill ha er hjälp att fylla listan med bra böcker för elever i åldern 9-12 år. Även om det förstås är svårt att sätta exakta åldersramar så kan det vara bra med en ungefärlig åldersram.

Jag tänker att jag lätt fastnar i att rekommendera samma böcker och om vi är flera som fyller på listan så lämnar jag det givetvis fritt att sedan använda den, ta bort eller lägga till böcker eller sprida vidare för egen räkning. Givetvis skulle jag också kunna fråga på ett bibliotek, men tanken är just att jag vill ha in ett så brett perspektiv av böcker som möjligt. Så åter igen en form av kollegoism.

Listan blir i form av ett kalkylark för att lätt kunna sortera böckerna efter behov. Så med hopp om att ni vill hjälpa mig att ge boktips och inspirera barn att läsa:



Lectura Playa, cc (by) Josué Goge

3 maj 2015

Hur man än vänder sig...

Seriöst så trodde jag det aldrig. Att jag på allvar skulle vilja dra mig tillbaka från sociala medier. Rejält. Inte heller att jag skulle skriva något sånt här. För jag ogillar själv när man gör sig själv till martyr. Det är inte det jag vill göra. Jag vill bara berätta vad jag känner.

Jag är en av dom som hållit med om att den goda tonen i sociala medier många gånger övergått till intrikata påhopp. Det här är något som sker både offentligt, på tex Twittter eller Facebook, men även dolt via mail eller DM. Jag har fått min beskärda del av maktfullkomlighet och härskartekniker riktade emot mig (ibland från personer jag minst kunde ana), vilket visserligen fått mig att tänka, men som ändå fått mig att stå fast i min övertygelse:
Sociala medier är ett bra ställe att diskutera skolfrågor i!
I ett fåfängt försök att vilja visa hur sociala medier också kan verka positivt så startade jag #digitalkramar för ett tag sen. Det blev inte rikrigt som jag tänkt mig. Efter att ha problematiserat effekten så skrev jag ett blogginlägg och sen gjorde jag ett nytt försök.

Det blev ännu värre. Nu var det tydligen dumt att sända #digitalkramar också, även om intentionen var att försöka sprida dt till så många som möjligt. Nix. Det var inte ok för det kunde hända att folk kände sig exkluderade. Dessutom var det för "hurtfriskt". Jag brukar inte vara allmänt "hurtfrisk". Glad och positiv för det mesta. Men inte menat åt att enbart dunka själafränder i ryggen. Tanken med #digitalkramar var att skapa något gott. Det var dumt tänkt tydligen.

Igår blev jag anklagad för att trycka ner andra i en tråd på FB. Jag kände mig tvungen att fråga flera personer om de ansåg att jag gjorde det i den diskussion det handade om. De tyckte inte alls att jag gjort något fel. Ändå fick jag rådet att inte diskutera alls med vissa personer. Att bara släppa när jag kände mig trampad på. Jag kanske tom borde ta bort mina svar i tråden freslog någon. Så att deras kommentarer kunde stå ensamma utan någon sorts "bevis" på att det som hävdades (att jag kränkte andra människor) var sant. Nej det tänkte jag ite göra. Uppenbarligen bättre att låta märkliga resonemang stå oemotsagda om jag ska gå åp den här linjen. Följden blev att jag blockerade en del av de personer som gjorde falska anklagelser emot mig, i ren självbevarelsdrift.

Så. Jag kan inte längre diskutera i sakfrågor om jag har en motstående åsikt, för då riskerar jag att få irrelevanta och falska anklagelser riktade emot mig. Inte heler får man säga positiva saker eller skicka #digitalkramar eftersom det också kan kränka folk om de inte blir utvalda.

Bättre tydligen att vi inte diskuterar eller befinna sig i sociala medier alls med andra ord. Verkligen ett lyft för debatten och skolutvecklingen.
Känner jag mig själv så studsar jag tillbaka, men mitt i debatten om #godton så känner jag mig oerhört påhoppad från alla möjliga håll. Fastän jag inte kan förstå att jag skulle ha gjort något fel. Men det ligger väl på mig det också.
I ärlighetens namn så finns det gränser för hur mycket vi ska problematisera!


Sad Monkey, CC (by), Fernando dos Anjos


Lite (o)lustigt är det väl också att just det här var min första tweet.