4 februari 2017

Behåll böckerna i skolan!


Jag har aldrig förstått varför det måste vara antingen eller. Jag kan bara anta att jag är väldigt svensk på det sättet. Lagom är ett fint ord. 
Hos mig är digitalisering något bra. Det innebär inte att jag anser att vi ska slänga ut läroböckerna. Om man påstår något sådant antar jag att det kan bero på två saker. Antingen så vill man provocera. Absolut kan det väl finnas en poäng i det, men frågan är väl om poängen landar som den ska. Det är lätt att köpa det någon skriver bara för att det är en viss person som skriver det. Det skrivna behöver inte vara mer relevant eller sant bara för det. (Tro för all del inte på allt jag skriver. I alla fall inte utan ordentlig eftertanke. ;) ) 
Ett provocerande inlägg är inte alltid det rätta att skriva. Om man då inte är ute efter att provocera så kan det helt enkelt vara så att man inte har någon vidare koll på pedagogik och didaktik. Man vet inte hur man ska förhålla sig till digitala verktyg och lärande. Kanske för att man vill så mycket mer än vad man vet eller kan, eftersom man inte har koll på vad som egentligen sker i ett klassrum. Det ligger absolut i tiden att skriva om digitala verktyg. Det innebär inte att man kan ämnet man skriver om. Jag ser och hör om mina egna barns lärande i skolan, men det är framförallt mina egna elever och min egen vidareutveckling inom undervisning som jag förhåller mig till när jag skriver om klassrumsarbete.

Det är alldeles - alldeles - för vanligt att man tror att de digitala verktygen är lösningen på allt. Sätt några iPads eller Chromebooks i händerna på eleverna och allt kommer att lösa sig. Sätt detsamma i händerna på lärarna och de kommer att lära sig att hantera de digitala verktygen i klassrummet per automatik. Jag har från början sagt att det inte kommer att ske, det finns de som fortfarande tror att det fungerar precis så, men vi måste diskutera digital pedagogik! Kommentaren "Eleverna kan redan det där med digitala verktyg. De kan lära oss lärare!" har två stora fel i sig. Det första felet är förenklingen att eleverna ska lära lärarna. Javisst kan de lära oss en eller annan app eller program, men det gäller inte för alla elever och dessutom så behöver läraren fortfarande ha sitt lärarperspektiv med pedagogik och didaktik i ryggen när hen förhåller sig till app/program/verktyg. Det andra felet är att eleverna faktiskt inte kan digitala verktyg. Missförstå mig nu rätt. Jag brukar säga att det finns två saker som våra elever behärskar när det gäller digitala verktyg: sociala medier och spel. Det är en förenkling, men den är ofta sant. Att lära sig, att ta till sig kunskap (och kunskap relaterat till Läroplanen!), med hjälp av digitala verktyg är inte elevernas expertisområde - det ska vara lärarens.

Problem uppstår dock när vi tror att eleverna kan och vet hur de ska hantera sitt lärande per automatik. Det är alldeles för vanligt att de digitala verktygen används till två saker: faktasökande och skrivande. (Så som jag skrev om i mitt senaste blogginlägg.) När man då ger eleven uppgiften att göra ett arbete kring t.ex. London så är det inte så enkelt att eleven ska ge sig ut på nätet och leta fakta. För att klara det behövs en grund att stå på samt ett stort mått av källkritikskunskap. Har alla eleverna de förmågorna? Utan lärarens kunskap och guidning så är svaret - nej. Läroboken kan vara ett stöd i grundkunskap. Läroboken är faktakollad och för det mesta sann. Det finns ett boktrycksår som man kan förhålla sig till och ett diskussionsunderlag att utgå ifrån. Sen bör naturligtvis även läroboken utsättas för källkritisk granskning, men sannolikheten för att innehållet är käpprätt fel är ändå mycket mindre än den fakta som finns på nätet.

När så eleven har sina grundläggande fakta, som gett vid handen att en förkunskap finns och att eleven har en kompass att utgå ifrån, så kan sökandet på nätet påbörjas. Men (och det är ett viktigt men) det är inte så enkelt som att skjutsa ut eleverna på nätet på en gång nu heller. Varför inte? Jo det är helt enkelt så att om man söker på London så får man upp en liten text där det står "Ungefär 1 840 000 000 resultat (0,45 sekunder)". Det är en enorm(!) mängd information, men innan vi ropar hurra så måste vi tänka efter. Vad innebär det här för eleven? Om hen har hoppat över det första steget med att få en grundläggande förståelse är det ytterst svårt att förhålla sig till all information som nu flödar in. Om eleven har en grund (från läroböcker) är det fortfarande svårt. Var ska man börja, vilka länkar är relevanta, vilka texter kan jag förstå, hur många artiklar ska jag läsa, har jag en källkritisk förmåga..? 

Wikipedia kommer ofta först och innehåller oftast helt korrekt information. Men åtminstone mina elever förstår inte texten rakt av. Därpå följer det faktum att man också måste arbeta språkinriktat i hög grad för att eleven ska kunna arbeta med, förstå och ta till sig en sådan text. Läroböcker är bra att grundlägga sånt kunnande i. Det är ytterst sällan jag slänger ut dem fritt på nätet. Jag kan inte säga "Forska om London!" och förvänta mig att eleverna klarar av resten på ett roligt och engagerat sätt helt själva. Någon kanske gör det, men definitivt inte alla. För att eleverna ska kunna (och dessutom lära sig) att hantera digital information behöver jag som lärare leda och undervisa. 
Jag brukar ge eleverna ett antal länkar, med varierande svårighetsgrad, som hjälper dem att hitta rätt i djungeln. Jag lägger länkarna på vår blogg, men det går att göra på andra sätt. T.o.m. att skriva upp dem på en whiteboard. (Hemskt och bakåtsträvande, men det fungerar.) Även här behöver eleverna arbeta källkritiskt. Utifrån en grundkunskap och sedan utvalda sidor kan de sedan arbeta vidare med eget sökande om så är önskvärt. 
Man kan inte prata om att slänga ut läroböcker ur klassrummen utan att också diskutera, samt förstå, hur eleverna behöver förhålla sig till "ungefär 1 840 000 000 resultat"!

Skolan måste inte vara rolig jämt. Det är inte vårt uppdrag. Det är inte lärarnas uppgift att stå på huvudet och jonglera med färgglada bollar varje lektion. Däremot ska det finnas en strävan att finna varje elev. En vilja att få varje elev att nå nya och högre mål/kunskapskrav. Läroböckerna är en del i undervisningen som vi inte kan slänga ut utan vidare. De är en bra grund att stå på både för lärare och elev.


Bild: Colorful Books Stacked (Blender)CC (BY), FutUndBeidl

1 februari 2017

Skriva, söka fakta och kommunicera med hemmet

Jag har varit på ett öppet hus ikväll. Var och varför spelar ingen större roll, men det var inte på min egen skola. Att ta något "skolmässigt" och förpacka det i lite finare material är på sätt och vis kanske hela essensen av ett öppet hus. Ändå bör vi kanske fundera över vad vi faktiskt säger och kommunicerar med yttervärlden. Hur mycket ytfinish kan vi lägga på utan att det blir ihåligt inuti?

Det sades att elevfokus är viktigt och självklart på skolan. På personlig erfarenhetsbasis kändes det som att de mest menade det så länge eleverna fungerar efter "normen". Jag blev lite ledsen i mammahjärtat. Jag funderade på att stanna kvar för att ställa några riktigt räviga frågor angående npf och inkluderande undervisning till lärarna. Varför inte också övergripande elevomsorg? Det skulle behövas ställas på sin kant, men jag stod över det.

Just när jag funderade som bäst över det här svängde vi av från mammas gata (så att säga) och körde upp på mammas autostrada. På så vis kanske domen faller orättvist, men jag hörde någon säga:
"Vad använder vi elevernas datorer till på skolan? Skriva, söka fakta och kommunicera med hemmet." 

Jag undrar om de hörde min djupa suck uppifrån läktaren. De hade gett mig det självklara och alldeles för enkla. Ärligt talat så förväntar jag mig mer av en "en-till-en"-skola. Om vi tar bort kommunikationen med hemmen så återstår för eleverna två saker för eleverna; skriva och söka fakta. Jag säger inte att det inte kan göras, men digitala verktyg ger oss möjligheter till så mycket mer... och det är mervärdet som vi är ute efter.

Låt mig därför inför kommande öppna hus ge bort lite fler ord. Med digital teknik kan man nämligen förutom att skriva och leta efter fakta bland annat...

Kunskap
Förståelse
Tillämpning
Analys
Utvärdering
definiera
identifiera
beskriva
sortera
lista
namnge argumentera
leta
känna igen
välja
undersöka
lokalisera
citera
reproducera
klassificera
berätta
kopiera
upptäcka
duplicera
samla
lyssna
observera
läsa
Recitera
spela in
repetera
förhöra
återberätta
visualisera
filma
redovisa

ordna
kategorisera
förändring
skapa diagram
citera
klassificera
konvertera
försvara
demonstrera
bestämma
schemalägga
differentiera
särskilja
rita
redigera
uppskatta
förklara
extrapolera
fylla i
följa
formulera
samla
generalisera
ge exempel
namnge
illustrera
interpolera
tolka
specificera
lokalisera
organisera
förutsäga
förbereda
citera
läsa
ordna om
relatera
ordna
omformulera
upprepa
skriva om
summera
översätta
uppdatera

tillämpa
beräkna
förändra
välja
klassificera
processa
konstruera
demonstrera
utveckla
upptäcka
generalisera
manipulera
modifiera
driva teser
organisera
förutsäga
förbereda
producera
relatera
omstrukturera
redovisa
lösa problem
överföra
redovisa
skissa
rita
förbereda
filma
samarbeta
analysera
bedöma
bryta ner
kategorisera
klassificera
kombinera
jämföra
härleda
försvara
detektera
differentiera 
särskilja
utvärdera
formulera
generera
identifiera
illustrera
inducera
planera
påpeka
fråga
relatera
spara
välja
jämföra
separera
förkorta
strukturera
tolka
förklara
ändra
beräkna
förändra
klassificera
kombinera
komponera
konstruera
skapa
härleda
konstruera
utforma
utveckla
upptäcka
diskutera
leda vidare
expandera
förklara
formulera
generalisera
generera
modifiera
organisera
omskriva
producera
föreslå
ordna om
rekonstruera
relatera
omorganisera
revidera
beteckna
förenkla
ange
summera
syntetisera
systematisera
berätta
sända
skriva
besluta
bedöma
motivera
summera
rekommendera
överväga



21 januari 2017

Synonymer sa hon

Begrepp är en del av The Big Five. Inom svenskämnet innebär det bland annat alla grammatiska uttryck, men det handlar också om att prata om synonymer. Samtidigt som vi vill att eleverna ska variera sitt språk genom att t.ex. använda synonymer så är det inte alltid helt enkelt att få till det där. Ordet sa är kanske det som oftast förekommer och som samtidigt verkar vara svårt att byta ut. (Det innebär inte alltid att ordet ska bytas ut, ibland har det definitivt sin givna plats i en text.) Att stärka ordförrådet kan man givetvis göra genom läsning, men jag tror på att samtidigt aktivt arbeta med synonymer. Hur kan man då veta hur man ska variera sig om orden ännu inte finns?

Så jag har funderat på hur jag bäst hjälper mina eleverna att påminnas om att variera samtidigt som de får bra exempel på andra ord att använda. I mitt förra inlägg la jag ut några posters och plötsligt blev kombinationen given. Den här gången blev det således posters med synonymer. Då kan eleverna gå fram till en rad med ord när de behöver och samtidigt blir det en aktivitet som stärker skribenterna i att variera språket som kanske smittar av sig även på andra ord. Resultatet återstår att se. Jag har valt några av de vanligaste orden som jag tyckte behövde få lite sällskap och givetvis behöver man prata om de olika värdena som ligger i orden.









15 januari 2017

Growth mindset - posters

I USA har man ofta uppmuntrande posters på väggarna i skolan. Jag har nu gjort ett antal själv som jag tänker sätta upp i klassrummet. Om du vill ha någon så är du välkommen att låna.

(Några fler posters har du i det här blogginlägget.)












Jag lägger in den här också. Det var ett tag sen jag gjorde den, men den har varit väldigt populär. Blogginlägget om "Segertrappan" finns här.





9 oktober 2016

För vems skull är du i skolan?

Om du är elev kanske svaret på rubriken blir "Eftersom mamma och pappa säger det." eller "För att jag ska lära mig saker," Men om du är lärare, vad blir svaret då? (Förutom det mest grundläggande - att alla (i alla fall de allra flesta) behöver tjäna pengar på något sätt.) Jag har den senaste tiden nämligen funderat en del på vad som skrivs av lärare i sociala medier. Bloggar som ska pushas, inlägg som ska spridas. Det är bra att sprida en positiv bild av skolan, jag gillar det. Men på vika villkor?

Det som jag tycker gör att det blir svårt är ifall gränsen mellan det privata och jobbet suddas ut för mycket. Jag tänker att en del bloggposter mer verkar vara en reklampelare för den egna skolan eller för läraren själv. Vem är det jag vill sälja egentligen? Jag som på något naivt sätt ändå trott att vi lärare är i skolan för att alla barn har rätt till en bra utbildning. Men när vi försöker sälja in vår skola, eller oss själva, så tycker jag att den primära anledningen hamnar alldeles för långt bak i prioriteringsordningen.

Det har hänt att jag har skrivit saker som jag tycker är bra med den skolan jag jobbar på, det är egentligen inte det jag är ute efter. Men ibland märks det alldeles för tydligt att fokus inte finns på eleverna, även fast man vill göra gällande att det är så. Jag älskar att läsa texter om hur lärare lyckas med sina lektioner, hur de förbättrar sin undervisning och/eller vilka resultat eleverna verkar ha upppnått efter vissa arbetspass. Men från det till att hela tiden behöva konstatera att den egna skolan är bäst (och därmed också att alla andra skolor är sämre)... Säljmomentet verkar mest gå ut på att visa vilket vansinnigt bra jobb lärarna gör istället för att ha fokus på eleverna. För att personalen ska få tillfällen att synas ännu mer eller för att man ska kunna dra till sig fler elever eftersom skolan ligger så i framkant att man snart trillar över samma kant.
Nej jag gillar inte idén med att skolor ska vara säljande enheter. Strävan måste vara att alla skolor ska vara bäst. Inte att vi ska som mål att hela tiden hissa oss själva på bekostnad av att vi indirekt dissar andra skolor där inte alla innoativa och världsbästa lärare finns.
Nej jag förstår inte det. Vad tjänar vi på att kliva på varandra för att nå ut med vårt budskap?

Nu kommer det en snutt reklam, men förhoppningsvis en sund sådan.
På den skolan som jag jobbar på nu finns det otroligt många positiva saker, precis som det gör på de allra flesta andra (om inte alla) andra skolor i Sverige. Men det jag absolut gillar mest är att skolan (och rektor) inte har som första prioritet att sälja konceptet Brinkskolan. Det behöver inte vara pukor och trumpeter i ett högt tempo för basunera ut ett budskap om att skolan sär en väldigt bra skola.

På Brinkskolan är första prioritet eleverna, det är därför vi är i skolan och gör det vi gör, precis så som det ska vara.
Reklam slut.

Alla foton på min blogg kommer (när inget annat anges) från min egen kamera.
Fler av mina foton hittar du på Flickr.


23 september 2016

Tankar om listor

För tredje året i rad finns jag med på Cisions lista över Sveriges största pedagogiska bloggar.
Jag tänker så här...
Det handlar inte om att ligga först på en lista. Det handlar inte om att få flest läsare eller likes. Att Alistair Creelman hamnar högst upp på Cisions lista förvånar mig inte ett dugg. Har du missat hans blogg är det en god idé att söka upp den. Han skriver bra och om mycket intressant inom digitalt lärande. Jag hoppas också innerligt att jag inte svävar om Omvärlsdbloggen. Stefan Pålsson skriver otroligt genomtänkt och kunnigt. Alltid.
Som sagt. Det är inte en tävling om att hamna på en lista. Det handlar om att skriva om det du känner är viktigt. För dig själv. Det kan hända att det också intresserar andra. Att jag ligger på listan utan att ha hävt mig upp ditt med hjälp av något företag eller bloggportal gör att jag känner att det jag skriver är mer trovärdigt än hur det hade känts annars. (Andra känner tvärs om.) Det visar också att det faktiskt går att nå ut med sina pedagogiska tankar på en egen plattform. Varför man ska blogga pedagogiskt har jag skrivit om i ett inlägg som heter just Att blogga pedagogiskt.

En del av "framgången" med min blogg beror väldigt troligt på att jag har skrivit en hel del om digitalt lärande och då om flippat klassrum i synnerhet. Det är alltså er jag har att tacka för att jag alls ligger på någon lista, Tack du som läser min blogg!

I vilket fall som helst... Idag fick jag inte bara veta att jag ligger kvar bland de tio största pedagogikbloggarna. Idag publicerades också en annan lista, nämligen The FLGI 100. Visst har du koll på The FLGI 100? Inte? Det förvånar mig inte, men det är helt enkelt The top one hundred educators leading flipped learning worldwide. Eller på ren svenska; En lista på de 100 ledande lärarna inom flippat klassrum i världen. Den listan gjorde mig glad redan för några veckor när jag blev informerad om att den skulle upprättas, men idag blev den officiell.

Så... Två trevliga saker på samma dag.

Så som jag redan skrivit så skriver jag inlägg när jag har något jag vill säga och inte för att bara skriva för skrivandets skull. Därför har det varit dåligt med inlägg på bloggen ett tag. Livet har varit fullt av annat. Förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet i samma takt igen. Vi får se när det dyker upp intressanta saker att tycka om. Det närmaste som jag funderar på är annars att göra om bloggen med färg och form. Så bli inte förvånad om du inte känner igen dig nästa gång som du är här inne och läser.

Humlegården in September CC (by nc nd), Karin Brånebäck

14 juni 2016

Alla matematiker är klåpare

Connie Askenbäck var en student från USA när hon valde att läsa matematik vid Mälardalens högskola. Eftersom hon är amerikansk medborgare så fick hon betala utbildningen själv. Det kostade ungefär 180000 kronor. Det är mycket pengar. Man kan förstå att hon därför protesterade när utbildningen inte levde upp till de förväntningar som hon hade på den. Utbildningen fick dessutom underkänt av Universitetskanslerämbetet på fyra av fem punkter. Det är ganska illa kan man tycka. Så Connie fick hjälp av Rättvisecentrum och stämde Mälardalens högskola. Idag fick hon beskedet att hon vunnit tvisten och hon får därför tillbaka alla sina pengar. I mina öron låter det som sunt förnuft. Betalar man dyrt för en utbildning så ska de löften man får också hållas.

Connie läste matematik. Det vet vi vad det är 1+1=2. Det kan väl inte vara så svårt att lära ut. Alla har vi gått i skolan och förmodligen skulle vi göra ett bättre jobb än Mälardalens högskola. Det är visserligen något ironiskt tänkt, men man måste kunna kräva mer än så på en högskoleutbildning, eller hur? Men eftersom utbildningen är så dålig, så blev inte Connie någon bra matematiker. Det är därför hon får sina pengar tillbaka kan man väl säga.
Men om vi nu tänker vidare... Eftersom utbildningen är så dålig och bevisligen ger dåliga matematiker så vet vi nu: De där matematikerna är ganska usla på något så enkelt som matematik, för det måste gått många fler än Connie på den där utbildningen. Kan vi lita på våra matematiker? Vi vet att utbildningen är riktigt dålig. Det finns det bevis på genom domslut. Jag tycker att det borde bli bättre kontroll på matematiker. Någon borde styra upp deras arbete mer. Sitter de inte och smygsurfar på jobbet allihop och finns det verkligen arbetsro? Betalt för sitt arbete kan de inte få, det får bara folk som gör ett bra jobb. Folk som är dåligt utbildade gör inte ett bra jobb. Och, som sagt var, matematikutbildninger är riktigt usel.

Matematiker kan få olika yrken, det är det knepiga. De arbetar som aktuarier, analytiker, och IT-specialister. De finns med andra ord lite varstans och kan ställa till det. Borde man då inte sätta in ett matematiklyft för matematiker? Så att de vet vad de egentligen pysslar med? Så att de faktiskt får lite kunskaper. Egentligen borde de också legitimeras. Ingen ska kunna gå en usel utbildning i matematik och sen tro att man kan jobba som analytiker hur som helst, för det blir inte bra med en så dålig utbildning.
Jag vet att jag tjatar, men... Matematikutbildningen är dålig - ergo - alla matematiker är dåliga. Det spelar ingen roll när de utbildat sig eller vid vilken högskola i Sveriges avlånga land. Vi som har lärt hos matematik i skolan borde se till att skärpa till dom.
Övervaka. Se till att de får fortbildning. Legitimera.

När Olle Lundin (professor i offentlig rätt) kommenterade fallet Askenbäck idag i P1 så tyckte han i stort att det här var ett bra domslut. Sen sa han å andra sidan också:
"Vilket ansvar har studenten att tillgodogöra sig utbildningen?"
Säger du så till en student som anser sig få en dålig lärarutbildning, vilket jag också har gjort vid tillfälle, får du en ordentlig dusch av att det faktiskt är högskolans ansvar att leverera. Och det ska det levereras bra utbildning, men visst ligger det också något i att du har ett eget ansvar också som student. Förhoppningsvis kan de båda gå hand i hand.

Har du förstått vart jag vill komma?
Vi förstår varför Connie får pengarna tillbaka, men vi är inte så tokiga att vi för den sakens skull fördömer all matematikutbildning flera årtionden tillbaka i tiden, oavsett inriktningen på matematiken eller vilken högskola som stått för innehållet.
Men när det gäller lärare så är det fullkomligt fritt att resonera just så. I mina ögon är det minst lika tokigt. Jag är trött på att höra att all lärarutbildning är och har varit dålig sen 1980-talet. Jag förstår inte resonemanget att det föregående påståendet (hur osant det än må vara) därför i princip enbart har gett oss en urusel lärarkår. Jag går inte med på att det därför är helt okej att varenda kotte (och politiker i synnerhet) har rätt att jonglera med oss lärare och hytta med pekfingret åt alla möjliga håll.
Nej alla lärare är inte perfekta. Är alla frisörer det? Alla advokater? Tandläkare? Trädgårdsmästare? Föräldrar? Politiker? Twittrare?

Det finns massor av bra lärare i Sverige. Jag vill tom sticka ut hakan och påstå att den absoluta majoriteten av Sveriges lärare är väldigt bra i sin yrkesutövning. Perfekta varenda lektion, föräldrasamtal eller i varje sekund? Troligtvis inte, men det är faktiskt inte mer än mänskligt. 
Att en utbildning är dålig någonstans under en tid legitimerar inte att vi bestämmer oss för att alla med samma utbildning är klåpare. Om jag har fel så väntar jag med intresse på debatten och efterföljande reformer som nu lär följa angående matematiker.

CC (by), MCC, Dmitry Dzhus