25 november 2014

Kollegoistiskt Flippklipp

Det här få bli ett kort, men det är ett inlägg som ligger mig nära om hjärtat.
Diskussionen om att skapa ett gemensamt ställe att lägga flippar på har kommit igång igen. Jag tycker att det är fantastiskt bra att många kan tänka sig att styra upp en sån sida. Saken är den att sidan redan finns!
Den heter Flippklipp och ligger på Wikimedia Commons
Redan för ett och ett halvt år sen låg sidan färdig. Eller nåja... färdig och färdig... det var en begynnelse. Sedan dess har sidan utvecklats med behoven och tankarna ring idén. Det blir bara bättre och bättre dag för dag, för att citera en känd visa. Tanken är att den ska fortsätta utvecklas efter de behov som användarna har. Där har vi alla samma möjlighet att påverka!

Jag ser fördelarna med att Wikimedia är värd för hela idén eftersom det bygger upp det kollegiala över hela landet. Och varför inte hela Norden. Danmark, Norge, Island och Finland får hemskt gärna också hänga på. Jag gillar tanken att vi har sidan tillsammans allihop eftersom det verkligen visar på den gemensamma och kollegiala tanken. Kollegoism igen. En möjlighet att få egen hjälp på så sätt att du delar med dig och får tillbaka. 
Wikimedia står dessutom för Creative Commons, vilket garanterar att delandet tillhör oss alla. Att vi då dessutom kan redigera och anpassa till vår egen undervisning med obegränsat lagringsutrymme och support är toppen.

Som jag ser det så är Wikimedia att föredra eftersom det öppnar upp med sin CC (by) licens. Det ger andra lärare större frihet att anpassa materialet till sin egen undervisning. Dessutom så föredrar jag den idealism som Wikimedia står för. WIkimedia är något som vi helt "äger" tillsammans. WIkimedia skapar inte heller ett vi och dom mellan lärare. Alla filmer är lika välkomna och här finns inget ekonomiskt intresse över huvud taget. Så visserligen får du inte betalt för att bidra med filmer, men det är det som är kollegialt lärande på riktigt!

Kanske är tiden mer mogen nu att tillsammans ge kraft till Flippklipp-sidan. För det krävs att vi alla hjälper till och bidrar på de sätt vi kan. Lägga upp filmer, redigera sidan, komma på idéer och utveckla sidan kollegialt. Det är vad jag önskar att en sån sida ska vara!
"Wikimedia Sverige är en ideell förening som verkar för att tillgängliggöra fri kunskap åt alla människor. Vi är bland annat experter på Wikipedia, en av världens tio mest välbesökta webbplatser."

23 november 2014

Kollegoism är svaret

I torsdags (20 september 2014) läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som var skriven av Maria Sundén Jelmini. Den hade rubriken "Lärare saknar tillgång till digitalt stöd", så av den anledningen var det inte så konstigt att min blick fastnade just där. Artikeln är intressant eftersom den tar upp en ganska viktig punkt, nämligen - Hur ska skolorna ha råd med läromedel när en allt större del av budgeten läggs på hårdvara? Jag tänkte att precis just så är det.

Självklart måste skolan lägga pengar på datorer och lärplattor. Hur många som köps in kan för all del vara olika. Jag är inte övertygad om att en lärplatta per elev är den absoluta lösningen. Anledningen till att jag inte tror på en-till-en fullt ut är att tekniken i sig inte är en garanti för ett mervärde. Så länge vi inte vet hur vi ska använda det tekniska så spelar inte antalet datorer i  skola någon roll alls. Att kunskapen om att den digitala pedagogiken är dålig visar exempelvis det faktum att skolor fortfarande försöker sälja in sig till blivande elever genom att högt deklarera att "på vår skola får minsann alla en egen dator". När en motfråga ställs om hur datorerna används och vilken pedagogisk tankegång som finns kring de här tekniska apparaturerna så blir däremot skrämmande många väldigt tysta. Nog finns det kunskaper på skolor. Men en eller annan lärares kunskaper räcker inte. Det behövs en genomgående tankegång som löper från det pedagogiska ledarskapet ända ut till elevernas en till en.

Så datorer och paddor köps in till skolorna. Vi måste det. För att "köpa" elever. För att visa att skolan hänger med. Men med en så stor del reserverad i budgeten till det tekniska tycks både utbildning av lärare och läromedel komma i skymundan. Artikeln vittnar om hur antalet kronor för inköp till läromedel får ta smällen för att teknisk utrustning fortfarande kostar mycket pengar. Jag antar att om du som läser det här själv jobbar inom en annan sektor, låt oss tex säga på kommunkontoret, så kanske du håller med om att de här nya investeringarna till skolorna är dyra. Frågan är om du förstår hur dyra. Om jag säger som så att det inte är helt ovanligt att en lärare noggrant överväger ifall hen har råd att köpa in ett hålslag eller inte (i det mer analoga klassrummet) så kanske den enorma  kostnaden på 7000 kronor/dator får en annan dimension.

Så när en stor investering görs för att köpa in teknik så får annat stå tillbaka. På en liten skola blir det särskilt kännbart eftersom investeringen blir relativ antalet elever, som så mycket annat. (Den som någon gång tittat närmre på relationen med antalet barn som enligt hyresvärden borde klämmas in i ett klassrum för att budgeten ska gå ihop och det som i verkligheten blir något hanterbart förstår mig också.) Annat är tex läromedel. Visst blir det så. Budgeten baserad på skolpengen blir inte större. Så plötsligt finns det alltså inte pengar till läromedel. När jag ögnar igenom artikeln så känns det inte särskilt nytt, men ändå inte mindre roligt att läsa.

Sen börjar min hjärna vindla sina egna vägar. För jag tänker: Är det så väldigt dåligt att vi inte kan köpa in precis hur mycket och vad vi vill när det gäller läromedel? Många gånger har jag upptäckt att läromedel köps in på framför allt två kriterier:

  • den där boken har jag hört någon säga är bra
  • den där boken har vi alltid haft
  • vi har pengar kvar
Det är ganska grovt tillhugget, jag vet det. Men helt galet är det inte. Resonemanget går så. I någon Facebookgrupp såg jag för ett tag sen en fråga: Vi har x antalet kronor kvar i vår budget, vad tycker ni att vi ska köpa in? Varken frågan eller svaren indikerade något om pedagogiken  eller hur böckerna skulle användas i ett sammanhang. Sådant får mig att fundera över om det vi köper in alltid är så vettigt. Eller åtminstone genomtänkt. Borde det inte förekomma något fler pedagogiska diskussioner kring läromedel ute på skolorna? Det finns säkert. Jag är kanske glåmigt novemberdyster i mina tankar.

Men som det nu tas upp i artikeln så finns det inga pengar kvar till läromedel. Och om det skulle finnas så finns det inte särskilt mycket digitala läromedel att tala om. Vad är då ett digitalt läromedel? Själv skulle jag inte vilja räkna en av de ordinarie böckerna som enbart kopierats till en digital version dit. Ett riktigt rackarns bra digitalt läromedel är flexibelt. Det är inte bara samma version fast nedladdad från onlinebutiken. 

Så som artikeln tar upp måste de stackars lärarna tillverka sina egna läromedel, eftersom varken budget eller tillgängligheten av adekvata digitala läromedel finns. Det är här min hjärna inte riktigt får ihop det. Ve och fasa! Läraren måste tillbringa tid med att sätta ihop egna läromedel! Tänk vad bra det var på den tiden då pengarna kunde gå till att köpa in en himla massa böcker istället för dyra datorer. Fritt fram var det att bara köpa in vad man ville utan djupare eftertanke. Hurra! Eller inte. 

För det första tror jag på en variation av både böcker och digitalt. För det andra tror jag på en pedagogisk tanke vare sig läromedlet är analogt eller digitalt. För det tredje så tror jag att varje lärare själv bäst vet vilka "möjligheter till lärande" varje klass behöver. Jag vill hoppas att det baserar sig just på elevernas behov och inte lärarens personliga preferenser. Ibland (eller ofta?) tror jag tyvärr att det blir så ändå. Är du inte bekväm med att undervisa med en bok så blir inte undervisningen särskilt bra. Är den digitala pedagogiken något fullständigt obekant så är kanske inte datorer den bästa hjälpen i en undervisningssituation. Men varje lärare borde fråga sig själv: 
Vad är bäst för mina elever?
och
Vad behöver jag lära mig för att kunna ge eleverna just det?
Går det att ställa sig själv de frågorna utan att lägga sina egna personliga önskemål om datorer eller böcker i vågskålen så kommer svaret bli till gagn för eleverna. Annars inte. Jag undrar hur mycket av de egna personliga valen som tynger ner utan att vi själv är medvetna om det. Vad är bäst för eleven. I varje given situation. Klarar vi av att hantera den frågan? 

I artikeln verkar det största problemet vara att lärarna inte hinner leta reda på eget undervisningsmaterial. Jag undrar om lärare tar tag i en bok i höger hand och delar ut den till eleverna utan att ha tänkt igenom hur undervisningen ska gå till. Utan att läsa lärarhandledningen. Den tiden. Lägg den på det digitala istället. Varför vill vi inte lägga den tiden? För att vi inte är vana, svarar jag. Men det är minst lika viktigt att tänka igenom undervisningsmaterialet oavsett om den är analog eller digital. Oavsett om du har undervisat med just det materialet 73 gånger förut. En bok är en bok. Jag gillar böcker. Men ett skrämmande antal läromedelsböcker ser likadana ut år efter år. Kanske inte i utgivningen. Men i de inköpta böckerna. Vilken skola köper in alla böcker i nya upplagor varje gång de kommer ut i en ny tryckning? I det digitala är förändringen omedelbar. Där finns inte Jugoslavien kvar annat än  ett historiskt perspektiv. Inte på skolans rullkartor eller dyrt inköpta Atlas. 

Lätt för dig att säga tänker du. Ja det är det. Jag är van att arbeta med det digitala. (Det är jag inte ensam om att vara heller.) Jag vet var jag kan hitta bra material och jag vet hur jag kan leta reda på nytt. På så sätt är jag bekväm i min digitala pedagogik. Jag använder böcker i min undervisning, men blandar friskt med digitalt. Men det står i tidningen att vi lärare inte har tid. Att Bo Jansson (ordförande  Lärarnas Riksförbund) tycker att Skolverket borde inrätta ett ämnesråd som ska "kvalitetsgranska" läromedel. Så att läraren slipper. Slipper tänka. Ta den här boken så vet du att det blir rätt. I förhållande till just min undervisning? I förhållande till just mina elever? Och hur granskar vi nätet och det jag hittar till min undervisning där. Det kallas för källkritik och är en kunskap som varje lärare bör besitta själv. Det måste således finnas en optimal kunskap. Är det inte lika bra att staten ger ut ett enda läromedel i samtliga ämnen. Kvalitetsgranskat och satt i direkt relation till Läroplanen. Det är bäst att vi inte utsätter våra elever för några som helst tveksamheter. Det börjar likna Texas. I Texas kontrolleras alla läromedel av Texas’ State Board of Education och de har nyligen påtalat vilka böcker som är på tok för ovinklade för eleverna i delstaten. Det kan du läsa om i en artikel i New York Times från i fredags.

Men vi har ju inte tid att granska det digitala! och Vi har inte möjlighet att veta hur vi ska hitta allt på nätet! säger kanske du. Det är fullkomligt möjligt att vi inte har det, trots att vi borde granska och tänka igenom läromedel oavsett formen på detsamma. Mitt svar på hur vi ska lyckas är kollegoism. Jag tror nämligen inte att framtiden inom lärandet ligger i inbundna läromedel. Inbundna på så sätt att någon (läromedelsföretag eller ämnesråd) bestämmer vad som är kvalitetsstämplat och ok. Som med sitt eget oflexibla innehåll bestämmer vad som är absolut. Bekvämt för läraren - ja! Bäst för eleven - mer tveksamt! 

Genom att arbeta med syftet att få ut så mycket som möjligt av det digitala själv kommer det att gagna flera i kollegiet. Jag gör det jag kan på bland annat den här bloggen. Dels genom själva bloggandet i sig, men jag lägger också ut somligt. Mer filosofiskt många gånger, mer konkret ibland. Exempel på det är Ett arbetsmaterial till Geografens testamente och en matris om lärares känslor och kunskaper inför användningen av IKT i undervisningen som finns i blogginlägget På spåret med IKT. Men jag har lagt ut mycket mer än så på den här bloggen och i andra sociala forum på nätet. Vi delar med oss. Så kommer vi att hitta bättre möjligheter till lärande för våra elever.

Jag tror på kollegialt. För mig ser skolvärlden ut ungefär som SIMS-husen när man väljer att spela utan väggar. Det finns inga hinder från att se vad andra gör i andra rum eller (skol)byggnader. Lärarnas möjligheter är inte bundna av specifika böcker eller på förhand bestämda begränsningar.
I framtidens klassrum är nämligen eleven viktigast. 


20 november 2014

Specialpedagogisk Tidskrift

Här är min artikel som publicerades i Specialpedagogisk tidskrift. Nummer 3/2014 om vi ska vara mer nogräknade. Tidningen ges ut av Svenska Förbundet för Specialpedagogik (SFSP). Jag blev väldigt glad när jag fick en förfrågan om att skriva en artikel för tidningen. Just inom specialpedagogik ser jag stora möjligheter att använda sig av flippat klassrum för att öka elevers förförståelse och ge ökade möjligheter att repetera på individuell nivå. På samma sätt som att SFI är ett väldigt bra område att arbeta flippat med. Egentligen så vet vi nog alla att det som gagnar elever med speciella behov gagnar nästa uteslutande även alla andra elever. Flippat för alla med andra ord.
Du kan läsa artikeln här eller ladda ner den om du hellre vill det. Scribd är suveränt att använda sig för att bädda in tidningartiklar och annat på det här sättet. (Nej det är inte dold reklam, utan jag tycker det.)

16 november 2014

Kvinnlig ödmjukhet i sociala medier

Jag är aktiv i många diskussioner om digitalt lärande på olika sätt i sociala medier. Det finns flera vägar att gå i en diskussion och jag har sett dom alla. Hålla sig till sakfrågan och diskutera utifrån det, byta ämne men hålla sig på gränsen till vad det handlar om ändå, skylla ifrån sig på någon annan samt använda sig av diverse härskartekniker. Bland annat. Knappast förvånande för många är det sistnämnda oftast hanterat av män. Nej jag drar inte alla män över en kam, men för att undvika att nämna namn (vilket jag personligen har fått erfara kan få ödesdigra konsekvenser) så skriver jag om män som en grupp och hoppas att alla ni som inte behöver ta åt er ursäktar mig för det.

Ärligt talat är jag till dels rädd för att skriva det här inlägget. Det kan få konsekvenser. Påpekande om hur fel jag har kan vara en sån konsekvens. Total tystnad likaså, eftersom ingen vågar prata om det. Håll med i alla lägen så kanske du tjänar på det själv någon gång. Du kanske får en liten skärva. Eftersom du så troget har stöttat en man utan att ha vågat ta upp saker till diskussion. Ett sånt här inlägg gynnar inte det. Befarar att den där skärvan inte landar hos mig eftersom jag väljer att vara besvärlig och rikta lampan mot ett fenomen som faktiskt finns. Som jag inte är ensam om att se, men alldeles för ensam om att påpeka.

Faktum är att jag är en medelålders kärring samt lärare som arbetar på grundskolan och borde vara tyst. 

I de pedagogiska diskussionerna och ställningstagandena har jag i vissa mäns ögon alla fel. De kanske inte kan sätta fingret på det. De kanske inte ens tänker på det. Men det visar sig i det bemötande jag kan få.
För om jag diskuterar utifrån min egen erfarenhet är det inte ok. Om jag diskuterar utifrån erfarenhet över huvud taget är det inte ok. Att jag råkar vara kvinna diskvalificerar mig i många mäns ögon till att i grunden ha tillräckliga kunskaper, åtminstone inte motsvarande kunskaper som en man. I ett kollegium på en skola är vi vana vid att mest diskutera med kvinnor. Det kan ha sina för- och nackdelar. När diskussionen börjar föras i de virtuella pedagogiska rummen är läget ett annat. Där finns många män som alltid anser sig veta bättre. Oavsett erfarenhet, bakgrund eller ålder på "kombatanterna".

Jag vill kunna diskutera på lika villkor, men jag upplever alldeles för ofta att det inte är tillåtet. De har hänt att män har försökt tysta ned mig i en debatt med ganska trista metoder. Jag har oftast försökt föra den här diskussionen "bakom kulisserna". Dels för att folk, ja både kvinnor och män, undviker att tala med mig om jag påpekar märkligheter offentligt och jag får rådet att "ta det lite lugnt". Resultatet av de här diskussionerna har rent bokstavligen blivit att jag inte bjuds in till diverse sammankomster och konferenser. Det har både kvinnor och män sagt. Det är bättre att sitta still i båten än att vilja diskutera vissa frågor eller ställningstaganden. Jag har fått erbjudanden om föreläsaruppdrag indragna pga att jag inte är en man, en inbjudan om att få tillhöra en talarförmedling är puts väck och att följa med på resor på mässor utomlands blir plötsligt uteslutet om du vågar belysa fläckar. Jag undrar om samma sak hade hänt en man. Kanske för att mannen inte ens hade behövt påpeka märkligheter. "Det går bra för mig ändå tack så mycket."

Ditt sätt att vara upplevs som helt annorlunda om du är en kvinna jämfört med om du hade sagt och gjort exakt samma sak som man. Vissa män säger att de inte fattar alls vad man pratar om. Därför finns det inte. Andra påstår sig veta, kanske till och med beklagar det, men visar i handling och ord att så inte är fallet. Ytterligare andra behöver inte ens säga något, det märks att de inte gör skillnad på män och kvinnor i debatten och har en helt ok inställning till alla. De senare riskerar förstås själva att råka illa ut med rejäla rallarsvingar i diskussioner.

En kvinna ska vara "ödmjuk", inte säga vad hon tycker i alla lägen, inte visa sina kunskaper och inte våga sig på att ha en erfarenhetsbas som kan vara densamma eller utöver en mans. Jodå. Allt det har jag fått höra. Mitt sätt att framföra idéer och tankar på (har jag fått höra) är helt  ok hos en man, men man "förväntar sig annat från en kvinna". Jag borde inte ta så mycket plats, för "det gör inte kvinnor". Kanske inte alla säger det här i en öppen diskussion, men gärna när det inte syns.

Det handlar inte om män och kvinnor egentligen. Det handlar om respekt. En respekt som ett antal män tyvärr inte har, fast de själva äger en fast övertygelse om att de har det. De anser att de inte gör skillnad på män och kvinnor, att det inte spelar någon roll om det finns attitydskillnader, att det är "tingens ordning", att de bara "utnyttjar den lucka som finns", att de inte fattar vad man pratar om etc. Förmodligen exakt den variation på reaktioner som det här inlägget kan få, inklusive tystnad som är så talande.

För att kunna föra fram egna åsikter så behöver man ödmjukt lyssna. Det gäller både män som kvinnor.

------------------------------------------------------------------------------------

Som en liten parentes så här efteråt. De fem härskarteknikerna. Inte alls svårt att överföra till sociala medier.

- Osynliggörande 
...försiggår när kvinnor blir bortglömda, förbigångna eller ”överkörda”. Osynliggörandet fråntar kvinnor deras identitet eller påminner dem om att de är mindre värda. Att de är oviktiga och betydelseslösa.
- Förlöjligande 
...försiggår när kvinnors insats blir förhånad, utskrattad eller liknad vid djur, till exempel höns. Som när kvinnor sägs vara speciellt känsliga eller att de är sexuella varelser eller när kvinnor blir avvisade som kalla eller cyniska. Alltsammans är beteckningar som vanligtvis inte sätts på mäns reaktioner.
- Undanhållande av information 
...försiggår när män som en självklarhet vänder sig till andra män och kvinnor inte ges information om viktiga saker på arbetsplatsen eller i det politiska livet. Även kvinnors insats i hemmet och med hushållsarbetet förtigs.
- Dubbelbestraffning 
...försiggår när det är fel båda det kvinnor gör och det de inte gör. Den här tekniken tas i bruk mot dem som man har fördomar mot. T ex när kvinnor i kvinnorörelsen beskylls för at vara orsak till alla skilsmässor och samtidigt beskylls för att inte vara tillräckligt aktiva i politiken. Damn you if you do, damn you if you don’t.
- Påförande av skuld och skam
...sker genom förlöjligande och dubbelbestraffning. Det försiggår när kvinnor får veta att de inte är tillräckligt bra, även om anledningen kan vara:
1. att de tänker och handlar annorlunda och på ett nytt sätt i förhållande till män.
2. att de inte har kunnat skaffa sig tillgång till information som männen behärskar.


10 november 2014

Lite om nordiska språk

Jag har stött på så många lärare som tycker att det är svårt att undervisa i nordiska språk. En del nöjer sig med att lära sina elever att räkna på de olika språken och vill det sig riktigt illa så så hoppar man helt enkelt över de få rader som finns i Lgr11 om de nordiska språken.
I syftestexten:

"Undervisningen ska även bidra till att eleverna får möta och bekanta sig med såväl de nordiska grannspråken som de nationella minoritetsspråken."
och under rubriken Språkbruk i det centrala innehållet:
"Språkbruk i Sverige och Norden. Några varianter av regionala skillnader i talad svenska. Några kännetecknande ord och begrepp i de nordiska språken samt skillnader och likheter mellan dem. Vilka de nationella minoritetsspråken är."
Personligen har jag haft lättare med danska och norska, där idéerna aldrig har trutit, förutom då möjligtvis uttalet. Jag minns däremot hur trist det var att på gymnasiet läsa dikter på de olika språken och sedan försöka översätta. Finska tror jag aldrig kom upp på bordet alls. När jag själv började undervisa svenska var jag därför mån om att inte låta den här biten bara handla om en stycke text. För i orden finns det mer än så. Kultur, känslor och en gemensam historia bland annat. När jag har pratat och samarbetat med lärare i de andra nordiska länderna har jag, märkligt nog, slagits av hur lika våra tankar kring undervisning är. Så ska vi kanske börja där? Att bli bättre på att hitta varandra över landsgränserna. Vill du arbeta med kollegoism går det precis lika bra att göra med lärare i de andra nordiska länderna. Själv har jag ständig kontakt och diskussioner med lärare i framför allt Danmark, Norge och Finland. Min blogg har också många läsare från de här länderna. (Hej på er!) Den stora konferensen i Trondheim, NKUL, har varit en av höjdpunkterna för mig i år. Jag hoppas kunna åka nästa år också.

Det är helt okej att ta till "fulknep" när du vill undervisa i de nordiska språken. Gör det enkelt och roligt. (Ganska lustigt ordval där med tanke på nordiska språk.) Det mesta går dessutom jättebra att flippa. Jag gör det gärna när jag arbetar med mina elever som är mellan 9 och 12 år. En ganska enkel sak, som också spar tid, är att låta eleverna se en flipp på ett annat språk, för att sedan arbeta med på svenskalektionen. Vad sägs tex om Hanne Kvam Rambergs Å skrive en artikkel. Nu handlar filmen om hur man skriver i ämnet engelska, men samma gäller för både norska och svenska. Jag tror att du förstår principen med att få in de nordiska språken i din ordinarie undervisning. Gjord för äldre elever än mina, men exceptionellt bra med lagom långsam tydlighet så att alla hänger med, även vi lite trögare svenskar.


På samma sätt kan du låta eleverna använda norska och danska Wikipedia när de letar fakta. För överkurs - skriv artiklar på de olika ländernas Wikipedia. (De behöver komma ikapp svenska Wikipedia med antalet artiklar, så vi kan lägga in en hjälpande hand där.)

Något annat jag brukar göra är att lägga in musik i undervisningen. Inte bara barnsånger, vilket lätt blir fallet när vi tar itu med språk som är ovana för oss. Själv använder jag gärna Kim Larsens Baggaardskatten för att arbeta med danska. 


Låt först eleverna lyssna på sången. Dom kommer inte förstå ett dugg med största sannolikhet. Sen delar du ut texten på danska och låter eleverna arbeta med den. Nu är det förmodligen enklare att förstå. Vi stryker under ord, förklarar och diskuterar. Vad är likt - vad är olikt? En del ord behöver de få hjälp med att översätta. När du låter eleverna lyssna på låten en tredje gång kan du antagligen se ett leende sprida sig. De känner igen. De vet. De kan danska!
I alla fall lite.
Om du nu inte gillar just Kim Larsen så går det självklart bra att välja annan musik. Men inte barnvsor, ok?
Igenkänningsfaktorn med berättelser som eleverna redan känner är aldrig fel att använda sig av. Alltså kommer ett sångtips till så här när vi närmar oss jul: Julekveldsvise med Oslo Gospel Choir:


Om du kan tänka dig att arbeta en längre tid med norska så kan jag inte göra något bättre än att tipsa dig om en av mina barndomsfavoriter:
Brødrene Dal og Professor Drøvels Hemmelighet
Den håller fortfarande med den oförglömliga repliken
"Se! Professor Drøvels støvel!".

Läs Anders And eller se en film på Youtube med densamme. Det finns en hel del och det är en utmaning.
svenska Yle finns massor på svenska, men med en finsk utblick.
Hele Norges turplanlegger från NRK är en guldgruva med massor av natur och kultur från Norge.
Danska DR kan du alltid använda och varför inte lyssna på isländska i ett sammanhang på RÚV? Nyheter är minst lika intressanta, om inte mer, på ett annat språk.
Mulan på isländska - vad sägs om det?
För samiska känns Sápmi självklar.
Svårt att hitta info om färöiska? Lär dig färöiska med ett enkelt spel. Färöiska språkrådet - Føroyska málnevndin - kanske kan ge något. Språktidningen har skrivit om det färöiska alfabetet. Och så lite geografi från Färöarna. Sen finns det minsann gratis närkurser i färöiska.
Glöm inte heller att skypa med klasser i de nordiska länderna. När jag har gjort det har jag själv varit ganska orolig för hur jag ska klara språket "live". Mina elever har däremot tagit det som den mest naturliga saken i världen.

På Facebook finns tex grupperna Nordiske Språkpiloter, Nordisk skolesamarbejde och Nordisk forum
Sidan Nordisk sprog från danska DR tar upp svenska, danska och norska ur flera perspektiv.
Skolverket har en sida om Nordiska språk med en hel del material.
Undervisningsmaterial om Norden från Nordiskt samarbete får du inte missa. Där finns massor av fakta samt länkar till ordböcker, kartor och gratis bilder från Norden.

Och ja, jag har fortfarande svårt med finskan. Tips någon?

8 november 2014

Kollegialt lärande är egoistiskt

Jag har precis ägnat en del tid åt att leta och surfa runt efter filmer som kan användas i flippar. Det blir allt vanligare att lärare lägger upp material på Youtube. Allt fler delar också med sig av lektionstips och föreläsningsmaterial i form av powerpoints och annat. Bloggar och flöden sociala medier svämmar också över av tankar, idéer och kreativitet. Den här delakulturen tycker jag är suverän. Det visar på den oerhörda kompetens och generositet som lärare besitter. Om det är något som ska besegra den negativa bild av lärare, som har fått regera alldeles för länge, så är det förmodligen det faktum att lärare idag vågar visa upp sitt kompetenta arbete.

Finns det en absolut definition på kollegialt lärande?
Att vi delar med oss av det vi tänker och gör är basen i det kollegiala lärandet. Kollegialt lärande är att ge och ta. Jag hörde en skrämmande historia härom veckan om en rektor som beordrat en lärare att sätta sig i ett rum en dag i veckan och berätta om hur hen arbetar för sina kollegor. Det var helt enkelt ett sätt att tömma en resurs av kunskaper som läraren hade skaffat sig av eget intresse och på egen tid. Det kan väl till viss del vara ok, men var fanns vinsten för läraren som bara skulle ge? För mig känns det så fel. Det är inte kollegialt lärande i min värld. Kollegialt lärande är en sorts flipperspel där tankarna tillsammans skapar ett mervärde. När jag föreläser är det inte kollegialt lärande. Det blir inte det bara för att jag är en kollega och inte professionell föreläsare (även om jag ger bra och professionella föreläsningar om jag får säga det själv). Det kollegiala i kollegialt lärande ligger inte i att vi är kollegor. Det kollegiala ligger i det utbyte som sker kollegor emellan. Det kan visserligen vara så att en kollega ger av sin kunskap och erfarenhet till andra kollegor, men om det är en och samma kollega som ständigt är källan och de andra mottagare, så skulle det för mig inte vara samma sak. Potentiellt kollegialt lärande sker när det jag har förmedlat i en föreläsning bearbetas vidare mellan kollegorna där jag har varit och pratat. Kollegialt lärande sker i de möten jag har i samband med mina föreläsningar. Jag ger inspiration till kollegialt lärande. Jag får själv kollegial inspiration och lärande genom att träffa andra pedagoger i hela Norden.

På Skolverkets sida som heter Kollegialt lärande, nyckelfaktor för framgångsrik skolutveckling står bland annat:
"Det som kallas kollegialt lärande är en sammanfattande term för olika former av kompetensutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskap och färdigheter."
Samarbete. Det för mig är att det sker ett utbyte av information. Inte en envägskommunikation utan ett utbyte. En delaktighet.
Det kan exempelvis pågå på en skola. Just nu leder jag, som förstelärare i SO, en utvecklingsgrupp på skolan som har mycket stor kapacitet. Jag går från varje möte med en enorm inspiration från mina kollegor. Vi stöter och blöter och den gemensamma kompetensen ger en kraft att förändra och utveckla.
Det sker ständigt och jämt i sociala medier. Det utbyte jag har av Twitter går nog inte riktigt att ge full rättvisa i en enda förklaring. Många skulle nog hålla med om att Twitter är världens bästa fortbildning.

Jag har skapat fem facebookgrupper. Det största (utan tvekan) är Flippa klassrummet med i dagsläget 11394 medlemmar. Den mest... lite speciella, är antagligen Holger Nilsson och Mortensen Fanklubb som är kopplad till URs serie Geografens testamente - eller Den stora Sverigeresan.
Det som har drivit mig att starta grupperna är mitt behov att tillsammans med anda diskutera och utbyta tankar kring undervisning och skola. Egentligen fyller den här bloggen samma behov. Det är ett sätt för mig att delge andra mina tankar, men lika viktigt för mig är den feedback jag får i kommentarsfält, på sociala medier och via mail. Att jag är medlem i så många andra pedagogiska facebbokgrupper är av precis samma anledning. Så mina aktiviteter med bloggande och twittrande etc kan ses som enbart egoistiska. Kollegialt lärande är egoistiskt. Det fina i kråksången är att det i en förlängning också ger andra mer... som sen ger mig tillbaka... kollegialt. Kollegial egoism. Frågan är om det då ens är egoism.
Kollegoism kanske.
Den som är rädd i sin egen yrkesroll eller att visa upp sin undervisning bör nog fundera över fördelarna med att stänga in sina pärmar i ett skåp mot att få så mycket mer tillbaka via ett kollegium. Antingen om det kollegiala lärandet sker på en skola eller i sociala medier så ger det ett mervärde.

UR har gjort en utmärkt serie om kollegialt lärande i serien Didaktikens verktyg. Se gärna den om du inte redan har gjort det.

Pedagogiska pubar, edcamps och aktivt deltagande i sociala medier ses fortfarande med viss skepsis på sina håll i våra skolor. Att det i sin mer praktiska form handlar om kollegialt lärande och inte överarbete eller "brist på vettig fritid" börjar allt mer att landa.

Jag har hört folk kalla lärare för dumma eftersom vi delar med oss. I de mer karriärstinna yrkena kan det vara rena rama självmordet att ge ut sina tankar till en konkurrent. Jag tror att kollegialt lärande är framtidens styrka i läraryrket. Vi har en fördel i det faktum att vi inte har en erfarenhet av karriärhysteri (och jag hoppas att den nya karriärreformen med förstelärare och lektorer inte kommer att förändra det). Klassrumsdörrarna har börjat öppnas. På en del ställen är det precis bara en glipa mellan dörr och karm och på andra ställen står dörren på vid gavel. Jag lägger ingen värdering i hur mycket man väljer att öppna sin dörr. Bara det faktum att det kollegiala lärandet (oavsett om det sker i större eller mindre form) bidrar till att utveckla lärandet för våra elever, är det viktigaste.

Kollegoism. Ja jag gillar det ordet.


Ps. Ordet kollegoism har fått så otroligt många positiva reaktioner att jag skickade in det till Institutet för Språk och folkminnen. Snart i en SAOL nära dig. ;)

Trädet vid Hornborgasjön

19 oktober 2014

Ett arbetsmaterial till "Geografens testamente"

Jag har haft lite att göra i helgen.
Jag är säkert inte färdig än, men det här är i alla fall en första version. Det går alltid att arbeta om och förbättra. Det här är en början i vilket fall.

Och du... Gå gärna med i facebookgruppen Holger Nilsson och Mortensen fanklubb.

Varsågoda...