21 september 2014

Skolan och hemmet - en motsättning?

Jag läser Frida Boisens krönika i Expressen med titeln "Ta tillbaka makten i hemmen". Jag hamnar åter igen i en virvelvind av åsikter på sociala medier om vad som står där. I mina ögon är det som står där egentligen en uppmaning till föräldrar så att vi kan arbeta på parallella spår. Det är egentligen inget nytt. Det är inte ens särskilt märkligt.

Jag ser i min roll som lärare nödvändigheten i att stötta barnet. I skolan först och främst, men även i den situation som hen befinner sig i hemma. I värsta och yttersta fall kan det leda till att jag som lärare gör e orosanmälan. Det är alltid med barnets bästa i tanken. Förhoppningsvis går det sällan så långt. Att söta barnet i hemmiljön som lärare kan innebära att det finns en extra kram när hamstern har dött, om storebror åt upp sista filen eller om mamma och pappa bråkar. Det kan vara så enkelt och det kan vara så svårt. För utan att barnet kan finna den tryggheten i skolan så kommer kunskapsresultaten på skam.
Trygghet först. Kunskap sen.

På samma sätt hoppas jag att föräldrarna stöttar skolan och mig som lärare. Det är det jag upplever att Boisen skriver om. För mig är inte ordet curling ett positivt begrepp. För mig är curlande omtanke som gått för långt. En omtanke som bäddar för att barnet aldrig ska behöva uppleva tråkigheter i sitt liv En omtanke som gör att barnet inte står med nödvändiga verktyg den dag de behöver det. Om vi befinner oss i skolan ska vi självklart se varje individ och hitta vägar för var och en för på bästa sätt nå alla kunskapskrav. Samtidigt sker det i en gemenskap, vilket innebär att alla inte kan göra precis som de vill. Det är en del av att lära sig att hantera det liv som vi lever som individer i ett samhälle. Att låta det individualistiska skapa ickefrågor som "varför skola" blir för mig ointressant. Se på vardagen som barnen befinner sig i. I litet och i smått. Arbeta därefter.

Men vad vet jag. Tre barn har jag. Jag upplever att de klarar sig bra och i just stort och i smått samt har respekt för skolan och sina lärare även om det händer att de ibland inte håller med om vad som sker. De verkar vara fungerande tonåringar fastän de inte alltid har fått som de velat, fastän min första fråga när de har berättat om någon orättvisa i skolan alltid har varit "Vad hände precis innan?" eller "Tror du inte att fröken tänkte så här?"
Men vad vet jag. Mina år som lärare känns som om de har gett mig tillräckligt på fötterna för att säga att ett bra samarbete med hemmet är både A och O när vi vill att våra elever ska lyckas i skolan. Självklart blir det arbetet enklare ifall jag kan hitta en dialog där föräldrarna och jag är på samma sida. Om jag vet att de inte skjuter mig i sank hemma. Det är inte märkligt att det blir svårare att arbeta mot kunskapsmål om ett samarbete inte fungerar. Min devis är att uppmana till frågor och samtal och min förhoppning är, precis så som Boisen skriver, att föräldrarna stöttar skolan och lärarna. Inte till rent dumhet. Det är det ingen som begär, men som en grundläggande förutsättning. Inte heller ska barn lyda läraren till ren dumhet, men en fungerande grupp bygger också på respekt åt båda hållen. För att barn ska kunna bygga upp den respekten krävs att de vuxna, både i skolan och hemma vågar sätta gränser när det behövs.

Det är på sin plats att referera till "det gamla talesättet"

Om ni lovar att inte tro på hälften av vad era barn säger utan att kontrollera med mig först, så ska jag lova att inte tro på vad hälften av vad era barn berättar för mig om er.
Vi kan läsa Boisens krönika och leta efter fel, eller också så kan vi ta tankarna med oss och fundera över ifall ett samarbete mellan skola och hem inte är det viktigaste och att det ändå är det som hon försöker få fram.
Stötta dina elevers föräldrar. Stötta ditt barns lärare.

Lärare vill inte sina elever ont.
Föräldrar vill inte sina barn ont.
Det är väl självklart att vi arbetar på både ett gemensamt likväl som parallella spår för barnens bästa. Varför finns det ens en schism där emellan?

18 september 2014

Har vi gråtit färdigt nu?

Även om jag inte ser några SD-partiska inlägg i mitt direkta sociala flöde (tack för det) så spretar de politiska inläggen åt alla möjliga håll. En del är lyckliga och en del är förtvivlade. Somliga har gett upp hoppet om demokratin och andra vill ställa allt och alla mot väggen och ifrågasätter den demokratiska rätten att inte behöva avslöja vad man röstade på. (Det senare kan jag inte förstå mig på eftersom det är en grundläggande princip i ett demokratiskt land.) Det kanske är tur att ni inte läser varandras texter. Eller gör ni det? Håller man sig till samma jubel- eller klagosång och blundar benhårt för allt det andra?

Jag sticker inte under stol med att jag inte beklagar när vi nu med största sannolikhet byter utbildningsminister. (Så länge inte Björklund väljer att avgå som partiledare så kvarstår min osäkerhet ett tag till.) Jag vet inte om jag föredrar rött eller blått. Just nu känns varken det ena eller det andra alternativet som ett vettigt alternativ. I synnerhet när vi pratar om skolpolitik.

Kan vi vara överens om att vi alla hade önskat en stark majoritetsregering före den här märkliga situationen. Men kan vi kanske också komma överens om att trots den önskan så är det nu som det är. Du kommer inte undan det i nuläget. Eventuellt blir det ett nyval, men där finns inte heller någon garanti för att procenten fördelar sig "bättre" åt vare sig det ena, andra eller tredje hållet. Så vore det inte lite mer önskvärt om vi försökte dra åt samma håll istället för att smutskasta varandra? Vad hjälper det att skriva ut sin ilska över att Löfvén är en smutsskalle (ja fritt lånat från Harry Potter) eller att alla moderater är bittra och avundsjuka?

Nej det blev inte som du ville. Det blev inte som någon ville skulle jag faktiskt vilja våga mig på att sträcka mig till, för vem vill inte hellre ha makten helt istället för att vara vågmästare? (Ja det skulle väl vara att man då blir tvungen att ta faktiskt ansvar för sin politik, vilket inte alltid visar sig vara hållbart när krutet blir torrt).
Så kan vi sluta gråta nu och ta tag i det som faktiskt ligger? Hur löser vi det här bäst? Knappast genom kiv och käbbel. Knappast genom att lägga hela skulden för valresultatet på vare sig det ena eller andra lägret. Egentligen inte genom regeringskris och nyval heller.

Jag hoppas att politikerna lyckas prata mer samstämmigt än den kör av splittring jag ser i de sociala flödena jag deltar i. Min förhoppning är att vi får en skolpolitik som vågar lägga det pedagogiska ansvaret på lärarna och skolan p samma sätt som vi föräldrar gjorde på det föräldrakooperativ som vi hade mina barn på. Det fungerade hur bra som helst. Vi betalade, handlade mellanmål och städade. Personalen hade det pedagogiska ansvaret. Kan jag få samma förtroende från politikerna för  skolan så skulle jag bli lycklig.
I mina utopiska drömmar så skulle partierna i det här läget "ta sig rejält i hampan" (som min farfar skulle ha sagt) och göra en fantastisk och historisk överenskommelse över (nästan) alla partigränser och då samtidigt våga släppa det pedagogiska taget om skolan.

Nu kan du spekulera om i vilket politiskt läger jag befinner mig i, för det har inte med saken att göra just nu och det här inlägget har egentligen inte med partifärg att göra. Jag är bara en person som finner mig i att det är dags för rotfyllning eller att livet på olika sätt gör ont ibland. Då får man ta sig igenom det som är jobbigt (vad det än må vara) och försöka göra det bästa av det.
MegaPedaPub den 6:e oktober. Då rackarns!

17 september 2014

Utvecklingstrappan

Twitter är väldigt bra. Du kan hitta kollegor och andra att interagera med för att utveckla dig själv eller din profession. Det dyker upp tips till blogginlägg, tidningsartiklar och event. Det går att få tag på författaren till en bok eller Skolverket på... nåja relativt kort tid. letar du efter en app eller vill ha tips på bra onleineverktyg så behöver du inte vänta fullt lika länge. Det jag kunde önska, så här i efterdyningarna efter ett val, är  att fler politiker inte bara hittade twitter utan faktiskt också använde det.

I vilket fall dök det upp en fantastiskt tydlig bild på utveckling i mitt twitterflöde igår. (Efter lite sökande kunde jag hitta den som gjort den och fick tillstånd att förändra och använda den med svensk text.) Det jag omedelbart tänkte på när jag såg bilden var det flippade klassrummet och alla de samtal jag har haft med lärare som stått på det ena eller andra trappsteget.



Men trappan behöver inte gälla det flippade klassrummet. Det handlar om (skol)utveckling över huvud taget. The Big five är ett exempel på något som inte har  varit det lättaste att få hjärnvågorna att hamna rätt med för alla när det ska till planering och utförande. Även om upplägget är genialiskt. Det kan finnas en tanke. Du kanske förstår ett koncept. Men att klockrent sätta dit det är inte självklart. På samma sätt kan vi läsa Lgr11och fundera över hur många det var som läste den från pärm till pärm och sedan omedelbart satte den klockrent i sin undervisning. Även om vi anammar The Big Five så kan det hända att vi inte får till det precis så som vi vill eller som vi ser att någon annan gör.
Kom ihåg att det handlar inte om att lyckas varenda lektion. Det handlar om att våga börja kliva och sen kliva vidare. Om du hela tiden är rädd för att ramla ner eller om du misstänker att du kommer att få svindel på översta trappsteget så kommer du kanske inte ta några kliv alls.

Ibland har vi en önskan att ställa oss på det översta trappsteget på en gång. Genom ett enormt kliv ska du ta alla trappsteg på en gång och känna segervindarna blåsa genom håret. Om klivet blir för stort, eller för snabbt, så stöper du kanske istället på näsan och blöder näsblod precis som Ivan Olsen och önskar att du aldrig hade blivit uppslängd så högt upp av en Tarzan-älskande föreläsare eller rektor.

Jag tror att tricket är att låta det ta den tid det tar. Vi måste inte klara av mer än ett steg i taget och det är inte ett misslyckande ifall du inte når överst varje lektion eller tillräckligt snabbt. Om du inte börjar gå uppåt precis på det steg där du står så kan det hända att du ramlar. Eventuellt får du mycket svårare att klättra upp igen, eftersom du nu hänger och dinglar med ena handen i trappan. Ta ett kliv i taget. Åtminstone det antal steg som du klarar av. En del steg kommer att gå fortare och en del långsammare. Det kan hända att någon går förbi dig i trappan. Knuffa inte tillbaka, även om du blir knuffad själv i förbifarten. Håll balansen och kämpa vidare. Det är bättre än att vända om. Inte helt omöjligt så kan det vara trögare att gå upp för trappan ibland. Sätt dig då ner och vila ett tag. Ta nya steg när utvecklingssamtalen eller nationella proven är förbi.

Våga sträva uppåt och våga tro på att du faktiskt kan ta dig upp för alla steg.
Förra året hade jag mitt klassrum på första våningen. I år ligger det på tredje. Tunga marmortrappor. Två halvtrappor till varje våning. Det går att ta hissen, men eftersom jag tror att klivandet i sig faktiskt ger mig något så fortsätter jag att gå. Flera gånger varje dag. Det blir lättare varje gång jag gör det, eftersom jag har bevisat för mig själv att det faktiskt går och eftersom benen bär bättre av erfarenheten de får.
Trägen vinner.

Du kommer att stöta på många trappor i ditt lärarliv. (Eleverna har just börja kliva upp för sina, så tänk på trappan tillsammans med dom också.) Ta gärna sällskap på Twitter, Facebook eller i kollegiet på skolan när du kliver uppåt. Det gör resan enklare och med största sannolikhet snabbare och säkrare.
Varje trappa och varje trappsteg är en erfarenhet. Erfarenheten är en vinst i sig. Tillsammans orkar vi många trappor.

13 september 2014

Flippat och Digitala Intryck

Alla nationella prov var klara och terminen närmade sig sitt slut när klassen fick det väntade besöket av journalisten Åsa Larsson och fotografen Peter Rutherhagen. Mina elever var inte sena att ställa upp på ett reportage om flippat klassrum. När känslan infinner sig i att jag behöver inte göra något. Jag behöver inte förbereda mina elever på vad de ska göra eller säga. De är bara genuint formidabelt suveränt bra.

Tidningen som besökte oss heter Sli  och är en gratistidning till alla skolor i Sverige. När nu tidningen finns i tryck och jag ser på bilderna av mina fd elever så blir jag så glad över att se dom igen. Några har redan hunnit hälsa på och fler kommer att göra det, men de har börjat nya skolor och gått vidare med sina studier. Den bästa känslan är när man vet att det kommer att gå bra. De kommer att klara det här som vi kallar för livet och det är inte det enklaste att göra det. Vi lärare, du och jag, är viktiga för att dom ska få den möjligheten.

Den nya tidningen Digitala Intryck är full av välskrivna intressanta artiklar och notiser. Reportaget om mig och min klass och vårt flippade klassrum finns med. För mig är det minnen och stolthet över mina elever. (Samt en viss leende insikt om att jag ser otäckt seriös ut på sista bilden.)  För dig hoppas jag att det kan vara en inspiration och möjlighet till inblick i mitt klassrum. För någon kanske det är kunskap om ett helt nytt sätt att tänka kring undervisning.

Fem sidor ur första numret av Digitala Intryck. Håll till godo!



Hela numret går att ladda ner digitalt här.

12 september 2014

Vem ska "äga" en flippsida?

Jag har fortfarande ett hopp om att vi skulle kunna ha en gemensam kanal över hela Sverige för flippar. Något vars "ägande" vi har tillsammans. Inget ont om att samla in flippar på olika sajter, men för mig är det här något som är mer än något som ligger tillhörande en eller annan, om du förstår vad jag menar.

Försöket med FlippKlipp har delvis gått på sparfart. Delvis eftersom jag själv trots allt har ett vanligt lärarjobb och delvis eftersom det verkar vara viktigt för många att själva få stå för den stora sajten där det samlas allt om Flippat.

Jag vet inte säkert på vad det beror på att så många vill "äga" sajten som samlar allt material. Varför det är så viktigt att få kunna framhäva att just "Hubba-hopp"-sajten tillhörande Skolan X, Kommunen Y eller personen Z är det ställe man hittar allt flippat. Du kan tycka att det inte spelar någon större roll. Att det är oväsentligt vart allt material ligger. Men någonstans kan jag inte undvika att tycka att det är just viktigt. Viktigt att det inte finns där eller där. Eller snarare att det finns där. Nej inte för att jag var en av de som startade upp FlippKlipp. Jag vill istället att allt ska kunna samlas på ett enda ställe för att ingen fysisk person eller faktiskt företag, kommun eller vad du vill har stället dit alla surfar in.
Kanske är FlippKlipp för okänd. Kanske är sidan för "krånglig". Kanske är det fler som vill hämta än bidra. Kanske är det för många som vill "äga" den ultimata flippsidan. Kanske är det helt enkelt intresset för lågt för att samla allt under ett tak som tillhör alla. Jag har många frågetecken, men fortfarande ett hopp.

Över hela Sverige, Finland, Danmark, Norge och Island sitter lärare och gör flippar. Det finns ett mervärde i att det kunde samlas på ett enda gemensamt ställe. Min tanke var att Wikimedia var det bästa stället att samla allt på. Det verkar som om det finns många som inte håller med mig. Jag vill inte att ljuset ska lysa in på FlippKlipp. Jag vill att ljuset ska lysa ut från sidan på alla de pedagoger som gör ett så oerhört bra jobb och som vill dela med sig. För det behövs en sida som inte är en mellanhand. För det behövs en sida som är just sig själv.

Tänk dig alla flippar fria. Som ligger på en sida som är vår gemensamma. För att det ska fungera behövs det engagemang och vilja. Från oss alla. Eller också låter vi ljuset sippra ut via någon annan sida här eller där. Vi lärare är fantastiska. Kunde vi få sidan att rulla mer tillsammans så skulle det vara ett gigantiskt framsteg inom skola, läromedel och kollegialt lärande.
Tänk om alla de som vill göra en egen sida med samlat flippat material istället kunde peka på den vi har tillsammans! 

Jag önskar - ja jag önskar verkligen! - att vi kan ta oss dit. Jag önskar av hela mitt hjärta att möjligheten fortfarande finns.

3 september 2014

Inspiration så in i Norden

Idag har jag haft så många bra samtal på min skola. Ni vet dom där samtalen som sker då du möter någon vid kopieringsapparaten eller på väg ut ur matsalen. Inte samtal som begränsas till
"Har du sett lärarhandledingen i Geografi?"
"Kan du följa med på utflykten på onsdag?"
eller i värsta fall
"Vem har druckit upp min juice som stod i kylen?"
Nej, det här har varit samtal som har visat på engagemang, medvetenhet och ett genuint intresse för elevers lärande. Det har varit samtal fyllda med idéer, funderingar och glädje mitt i alla de måsten som vi har att göra.
Det har varit specialpedagogik, IT-pedagogik och diskussioner om precis rätt kompendium som någon har hittat på Skolverkets hemsida.

Jag och en av kollegorna dröjde just vid det att vi alla inte alltid vet vad andra gör på en skola. Att vi behöver visa, berätta, besöka och inte minst berömma varandra. Jag bad en annan kollega att vid ett tillfälle visa sin ppt som hon och en annan kollega gjort i samband med att de fortbildat sig. Läslyft sig. Jag ser fram emot det lika mycket som jag längtar efter de svenska-grupper vi ska ha kommer igång.

Lärare gör så mycket. Lärare vill så mycket. Lärare kan ge varandra så mycket. Det bästa är att det är så enkelt som att fråga någon.
"Hur var den där kursen?"
"Kan inte du visa mig hur den där appen fungerar!"
"Jag hörde att du hade haft en så bra lektion - vad gjorde du?"


Det är inte för att det ska bli trevligare på arbetsplatsen. Det är för att jag tror att de allra flesta faktiskt tycker att elevers lärande, forskningsanalyser och metodtips är intressant att få veta mer om. Trevligare blir det per automatik om du vågar fråga vad som är på gång.
Jag gör inte allt rätt. Du gör inte allt rätt. Tillsammans gör vi otroligt mycket rätt. Det vi ännu inte riktigt får till - det skapar vi tillsammans.

Mitt på dagen fick jag en inbjudan till en ny facebookgrupp från Stefan. Jag hörde en gång att någon frågade en person som känner mig om jag har "så där mycket energi på riktigt"? Tydligen var svaret ja och om jag då säger att Stefan är snäppet mer påhittig och energisk så kanske ni anar potentialen. Stefan är dansk och arbetar på Vonsild skole i... Danmark. Det känns naturligt på något vis. Fast det händer för all del att det dyker upp kollegor i ett annat nordiskt land än det egna. Han är en otroligt påhittig lärare och nu bjöd han som sagt in mig till en nystartad grupp som heter Nordisk Skolesamarbejde. Det är en grupp som bygger ihop en enorma kunskap som finns i alla nordiska länder tillsammans. Eller som Stefan skriver i gruppbeskrivningen:
"Inspirations- og samarbejdsforum for lærere i grundskolen fra alle de nordiske lande! Nordisk Skolesamarbete."
Jag och mina elever har arbetat länge med Stefan och hans elever. HC Andersen, Astrid Lindgren, svenska elever som skrivit dikter på danska och riktiga analogiska snigelbrev på danska som med glädje lästs av svenska barn. Flera gånger har vi skypat med eleverna som har förstått varandra alldeles utmärkt.
Mitt tips är att du går med och vidgar kollegiet ytterligare. Missa inte gruppen, den är ett guldkorn!

Jag studsade ut genom vår gröna grind i slutet av skolgården idag en timme efter att min ordinarie arbetstid hade tagit slut. Inte för att jag "äntligen fick gå hem" utan för att jag är så glad över den oerhörda styrka som finns i lärare.

2 september 2014

Dags för föräldramöte?

Nu är vi igång. Skolor över hela landet. Alla elever och alla lärare.

Hundratals flippade klassrum kommer att nystartas eller återlanseras. En del kommer att vara helt beroende av det digitala verktygen, andra kommer att ha flippat som en del av mycket mer. Vilket som är bra. Flippat klassrum vidgar perspektiven och får oss att både integrera samt använda digitalt på ett bättre sätt i skolan. Det ska lyftas fram och premieras.

Det är inte bara vi i skolan som har börjat en ny termin. Föräldrarna gör det också. Föräldrar är en viktig del av skolan. Kommunikationen mellan skola och hem behöver vara tydlig och visa på att det faktiskt finns en förankring mellan det som utgör ett flippat klassrum och modern/beprövad pedagogik samt forskning. När jag börjar med en ny grupp elever är det viktigt för mig att inte bara kasta mig in i det flippade utan någon eftertanke just bara eftersom jag själv kan modellen så väl. Det är snarare viktigt att klargöra begreppet och arbetssättet för inte minst eleverna, men även föräldrarna. Om du inte gör det kan du i värsta fall möta ett motstånd som inte alls hade behövt finnas där.
För föräldrar brukar jag ge en kort version av det jag brukar föreläsa om ungefär. Att informera föräldrarna är viktigt så att de förstår den där pedagogiska tanken bakom. När du presenterar den för dina föräldrar så tänk på att det är en klar fördel att faktiskt veta en hel del om det sätt du tänker undervisa på. Läs på! Här på min blogg finns det väldigt många inlägg om flippat klassrum sen över två år sen nu. Det är en kunskapskälla. (Du kan ordsöka på min blogg i rutan längst upp till höger.) Gör ingenting som du inte kan stå för utan att kunna förankra det i Läroplan och forskning. Läs Läroplanen och gör dig bekant med hur du vill matcha kunskapskraven i just ditt ämne med hjälp av det flippade klassrummet.

Var generös med att svara på frågor! Ifall vi ignorerar frågor så blir oron större. För det är vad det handlar om. Föräldrar vill veta hur vi tänker och varför och det kan visa sig på olika sätt. Genom nyfikna frågor eller genom ett utspel som inte alltid blir så vackra. I botten finns en genuin omtanke om de egna barnen. Du har säkert hört talesättet om hur en mamma är som en tigrinna och försvarar sina barn därefter. Det gäller med all säkerhet alla föräldrar.
Se till att du hänger på en eller flera diskussionsfrågor med det du skickar hem till föräldrarna. Utnyttja möjligheten att skapa diskussionsutrymme på föräldramötet. Skicka det som du också är beredd att diskutera. Det är ok att ge ramar, men se till att de inte är för snäva.

Fundera över vilket innehåll på föräldramötet som du bara förmedlar. Det som endast är envägs kommunikation. Är det vettigt att använda föräldramötestid till att räkna upp de gamla vanliga fakta som vi egentligen inte har någon diskussion kring? Om du redan har bestämt vilket utfall du vill ha av något så är det knappast en diskussionsfråga. De frågorna som inte är diskussionsmaterial kan du lika gärna skicka hem i form av skrift. Sen finns det en del saker som är vettiga att diskutera i klassrummet tillsammans med föräldrar. Gör ett flippat innehåll och använd helt enkelt föräldramötet till att för en bra diskussion med klassens föräldrar och se till att du verkligen lyssnar. På så sätt kan föräldrar bli en verklig tillgång.