6 juni 2015

En ledarskribents ansvar

Jag ligger inte helt i fas. Därför upptäcker jag Christian Dahlgrens ledare i Corren från igår först idag. Jag läser texten och tänker
"Du har inte en aning om vad det här handlar om!"
Dahlgren inbillar sig att en hemmasittare är en elev som i största allmänhet är ovillig att gå i skolan. Att det bara är att skärpa sig. Till och med den 17-årige Carl Bildt fattade det. Dahlgren tror också att hemmasittarnas föräldrar är ett gäng slashasar som ger blanka den i ifall ders barn går i skolan eller inte. Jag läser bokstav för bokstav, mening för mening och vet att det är just så här okunskapen ser ut i Sverige. Okunskap som får fäste och når ut via en ledarkolumn i en dagstidning.
Riktigt dåligt mår jag när jag läser det här:


Jag ska berätta något för dig Christian.
Min son har "skolkat". Massor! Det är inte för att han i största allmänhet struntar i skolplikten eller inte förstår att den finns. Hans exakta val för att inte gå till skolan är hans egna, men fy och skam - jag kan förstå att han valt att låta bli. För om man bemöts av den okunskap, som bland annat du står för, har man kanske inte så många andra val. När praxis är att köra på så det ryker i samma fil och fart med alla elever, så kommer vi ohjälpligt hamna i det läget att några väljer att stanna eller köra av vägen. Om vi inte vill eller kan förstå varje elevs möjlighter och styrkor då har vi inte i skolan eller skoldebatten att göra.

Carl Bildt var 17 år när han fick uttala sig i TV. Min son fyller 17 år på måndag. Han går inte i skolan just nu, för vet du vad... Han är på rymmen. Inte bara bildligt talat, utan på riktigt. Hans sista år i grundskolan valde han att avsluta genom att sticka hemifrån. 17 år - lika gammal som Carl Bildt, men utan möjlighet att få sin röst hörd. Jag vet inte var han är eller hur han har det. Mår han bra? Äter han som han ska eller har han tillräckligt med kläder för att slippa tvätta varje dag? Det är vardagsfrågor som du (om du har egna barn) lätt kan kontrollera och ha koll på. Det kan inte jag. För min son har inte rent bildligt rymt hemifrån - han har gjort det på riktigt. Vill du kalla det för "skolk" så sätt dig ner och lyssna på dom som kan mer om det här än vad du gör.

Jag har försökt i många år att hjälpa min son att få den utbildning han har rätt till. Sonen tycker att det sätt jag pratar på med lärare och myndigheter är som om jag trodde att han "är för dum för att förstå". Men i ärlighetens namn så tror jag inte det, för min son är smartare än de flesta. Det jag däremot tror är att lärare och myndigheter är "för dumma att förstå". Eller (rättare sagt) inte har den kunskap de behöver för att förstå. 
Jag är ingen slashas som struntar i ifall sonen går i skolan eller inte. Jag kunde däremot inte lyfta ens min (då) 14-åriga son under armen och vandra iväg med honom till skolan. Ännu svårare är det nu. Av flera skäl. Och nu har vi kommit till det läget att jag inte vill det. Nu är han nästan på dagen 17 år gammal och på vägen dit har han blivit sviken av både lärare, skola, myndigheter och mig. Vill han inte gå i skolan nu så måste han inte. Han har gått ut grundskolan och jag accepterar hans val, även om jag naturligtvis mår väldigt dåligt av att inte ha honom hemma.
För du förstår, Christian, när man sitter med myndigheter och påtalar vikten av det ena eller andra (och samtidigt indirekt förolämpar sin son), eftersom man vill att ens son ska bli lyssnad på, så gör man inte det för att man tycker att det är roligt att ta tjänstledigt utan lön flertalet dagar. Men det finns ingen garanti för att alla 17-åringar blir lyssnade på. För alla ungdomar ser inte idén eller syftet med att vara elevrådsordförande och gå på Östra Real.

Din ledare osar okunskap och osolidariskt tänkande. Min son är mer intellektuell än både dig och 17-årige Carl Bildt, men han tänker på ett annat sätt. Du har som ledarskribent en uppgift att förmedla åsikter. Det vore så mycket bättre om du hade kunskap kring det du vill förmedla. Har man en plattform så har man också ett ansvar. Du brister större i det ansvaret än vad jag anser att min son gör när han väljer att "skolka", för min son har ingen annan plattform att få ut sitt budskap på. Inte ens jag som förälder räcker till där. Så när Skolinspektionen, SKL och SMSP väljer att försöka ge alla hemmasittare en röst, då tycker du att det borde räcka med att eleverna inser att de "har ett ansvar att sköta sig", för det förstod ju Carl Bildt. Vad jag vet har inte Carl Bildt autism. Vad jag vet så har inte heller du autism. Så jag har ett råd till dig:
Skärp dig!


Albin har idag varit försvunnen i 16 dagar

5 juni 2015

Det ena utesluter inte det andra - åsiktskorridorer om npf

Jag har läst en artikel om åsiktskorridorer i DN. Egentligen handlade det inte om skolan i första hand, men mina tankar vandrade dit i alla fall. Egentligen blev mitt eget fokus ännu mer snävt än så. Jag landade i tankar kring npf och vilka smala korridorer vi rör oss i där.

Jag har förmånen att både vara mamma till en son med autism och lärare med erfarenhet av att undervisa barn med olika funktionsnedsättningar i 19 år. Det är en situation som inte är unik, men som ger både fördelar och insikter som inte alla andra har. Med "alla andra" menar jag just de som rör sig i åsiktskorridorerna.
Nu blir kanske det här väldigt statiskt, men i ena korridoren rör sig lärare och andra pedagoger. I den andra korridoren rör sig föräldrar till barn med npf. Någonstans mitt emellan de två sitter jag.

Eftersom jag har intresse i båda korridorerna så diskuterar jag också i de båda korridorerna. Det är här som artikeln jag läste kommer in. För när jag diskuterar med mina kollegor kan jag känna att jag blir bemött av ganska aggressiva tongångar där jag får förklarat för mig att man inte kan förvänta sig att en lärare "ska klara allt". Om en elev behöver extra anpassningar så kan man inte förvänta sig att den enskilde lärarens ska kunna ta hand om det. Lärarens uppgift är att undervisa. Inte nog med det. Lärarens uppgift är att undervisa på en en nivå som gör att vi kan förbättrra PISA-resultat och lärarstatus. Jag håller med om det. Svensk undervisning måste hålla en standard som motsvarar höga förväntningar. Det jag inte håller med om är att vi i och med det ska lämna vissa elever bakom oss. Att det är elevernas uppgift att hänga med eller förvisas ut ur klassrummet. Att det är speciallärarens uppgift att "ta hand om" de här eleverna. Alternativt kan eleven gå om eller placeras i en annan undervisningsform. När jag tar upp frågan om att vi som lärare inte kan skjuta ifrån oss ansvaret på det viset får jag höra att det inte alls handlar om det. Det här är för elevens bästa och inget annat. Men ärligt talat... Om kunskapen kring npf hos lärare vore bättre så skulle lärare i lika hög grad inte se det som någon annans ansvar. Men i åsiktskorridoren så får jag inte göra annat än att hålla med om att vi inte kan förväntas förändra vår undervisning. Det skrivs om att föräldrar måste skärpa sig, att ohängda elever måste lära sig passa tider och att ekonomin inte tillåter det ena eller det tredje. I de flesta fall är det ändå inte så svårt. Egentligen. Det handlar om att undervisningen inte är bra om vi som lärare inte ser varje elev. Vi kan tjata om mer och fler resurser parallellt (och vi ska göra det) men ansvaret för alla elever är ändå vårt. Det är vår undervisning som behöver förändras.
Men det är svårt att våga se att de kunskaper man har inte räcker till. Det är svårt att se att det skulle vara lärarens enskilda ansvar i varje klassrum när vi förväntas hålla hög klass på undervisningen. Saken är ändå den att det ena inte behöver utesluta det andra.

När jag diskuterar med andra föräldrar kan jag bli bemött med ganska aggressiva tongångar. Jag vet att det ställer stora krav på den förälder som har ett barn med en funktionsnedsättning. Jag befinner mig trots allt i den situationen själv. Dessutom är jag i mångt och mycket ensam i att hantera de situationer som uppkommer. Eftersom jag arbetar som lärare ser jag ändå att jag har en insikt i skolan och lärarens vardag. Det är något som jag i föräldrakorridoren försöker förmedla. Dels för att jag kan tolka läroplan och regler som gäller inom skolan, men också för att jag kan förklara hur saker och ting sker - eller inte sker - ur ett lärarperspektiv. Det handlar inte om att ursäkta lärare (även om det inte heller alltid behövs) utan snarare om att öka förståelsen för skolperspektivet för att föräldrar ska kunna navigera bättre i systemet för att kunna göra det bästa för sitt barn. När jag då försöker förklara hur det fungerar finns det dom som väldigt snabbt ropar på skolinspektion och anmälningar. Det är väldigt mycket negativa åsikter och tyckande om skolan som många gånger bottnar i dåliga erfarenheter från den egna skolgången eller något som blir eftersom det i åsiktskorridoren hetsas fram ett enekelspårigt sätt att se på saker och ting.
Jag förstår och vet att många föräldrar har bemötts på ett väldigt tråkigt och ibland felaktigt sätt. Det finns tyvärr en hel del väldigt dåliga erfarenheter i den här korridoren. Men det innebär inte att allt är ett fall för Skolinspektionen. Jag försöker istället förespråka att man öppnar upp för samtal med skolan. Att man frågar varför vissa beslut har tagits och hur skolan tänker kring olika frågor, för det är långt ifrån alltid så att det har gjorts. Det kan vara svårt att se ett föräldraansvar i att behöva samarbeta med skolan. Det är svårt att förstå och skilja på vad som är skolans ansvar och vad det egentligen innebär gentemot vad som ligger i ett föräldraansvar. Föräldrar ska kräva saker av skolan och föräldrar har även de ett ansvar till kommunikation. Det ena utesluter inte det andra.

Jag sitter i båda åsiktskorridorerna. Viljan att mötas verkar lika dåliga i båda miljöerna, även om det finns undantag. Att vandra på i en smal gång kan kännas lugnande och tryggt. Väggarna stöttar om du skulle råka snubbla till eller till och med vara på väg att ramla. Om du kommer med instick så är det som att slå upp stora hål i korridorväggarna. Har vi dålig balans, dvs kunskap, så tror vi inte att vi kommer att klara av att gå vidare. Men det gör vi. Till en början kanske lite vingligt, men vi lär oss. Och om vi vågar låta de där hålen stå öppna så kan det hända att vi får syn på varandra i våra parallella korridorer. Vi kanske till och med på sikt kan skapa en korridor tillsammans.

Jag vill inte lärare något illa. Jag vill inte föräldrar något illa. Jag vill öka kunskapen i båda korridorerna och skapa en inblick i hur det är att gå i varje korridor eller hur det kan vara att stå och titta in och försöka följa bägge. Båda korridorerna har sina poänger. Båda korridorerna behöver lyssna på fotstegen i den andra korridoren.
Det ena utesluter inte det andra.



Corridor in old monastary, CC (by) Jan Fidler

8 maj 2015

Hjälp mig med boktips till elever

Många av mina elever vill ha boktips inför sommaren. Det här är därför ett inlägg ur ett klart egoistiskt perspektiv, eftersom jag vill ha er hjälp att fylla listan med bra böcker för elever i åldern 9-12 år. Även om det förstås är svårt att sätta exakta åldersramar så kan det vara bra med en ungefärlig åldersram.

Jag tänker att jag lätt fastnar i att rekommendera samma böcker och om vi är flera som fyller på listan så lämnar jag det givetvis fritt att sedan använda den, ta bort eller lägga till böcker eller sprida vidare för egen räkning. Givetvis skulle jag också kunna fråga på ett bibliotek, men tanken är just att jag vill ha in ett så brett perspektiv av böcker som möjligt. Så åter igen en form av kollegoism.

Listan blir i form av ett kalkylark för att lätt kunna sortera böckerna efter behov. Så med hopp om att ni vill hjälpa mig att ge boktips och inspirera barn att läsa:



Lectura Playa, cc (by) Josué Goge

3 maj 2015

Hur man än vänder sig...

Seriöst så trodde jag det aldrig. Att jag på allvar skulle vilja dra mig tillbaka från sociala medier. Rejält. Inte heller att jag skulle skriva något sånt här. För jag ogillar själv när man gör sig själv till martyr. Det är inte det jag vill göra. Jag vill bara berätta vad jag känner.

Jag är en av dom som hållit med om att den goda tonen i sociala medier många gånger övergått till intrikata påhopp. Det här är något som sker både offentligt, på tex Twittter eller Facebook, men även dolt via mail eller DM. Jag har fått min beskärda del av maktfullkomlighet och härskartekniker riktade emot mig (ibland från personer jag minst kunde ana), vilket visserligen fått mig att tänka, men som ändå fått mig att stå fast i min övertygelse:
Sociala medier är ett bra ställe att diskutera skolfrågor i!
I ett fåfängt försök att vilja visa hur sociala medier också kan verka positivt så startade jag #digitalkramar för ett tag sen. Det blev inte rikrigt som jag tänkt mig. Efter att ha problematiserat effekten så skrev jag ett blogginlägg och sen gjorde jag ett nytt försök.

Det blev ännu värre. Nu var det tydligen dumt att sända #digitalkramar också, även om intentionen var att försöka sprida dt till så många som möjligt. Nix. Det var inte ok för det kunde hända att folk kände sig exkluderade. Dessutom var det för "hurtfriskt". Jag brukar inte vara allmänt "hurtfrisk". Glad och positiv för det mesta. Men inte menat åt att enbart dunka själafränder i ryggen. Tanken med #digitalkramar var att skapa något gott. Det var dumt tänkt tydligen.

Igår blev jag anklagad för att trycka ner andra i en tråd på FB. Jag kände mig tvungen att fråga flera personer om de ansåg att jag gjorde det i den diskussion det handade om. De tyckte inte alls att jag gjort något fel. Ändå fick jag rådet att inte diskutera alls med vissa personer. Att bara släppa när jag kände mig trampad på. Jag kanske tom borde ta bort mina svar i tråden freslog någon. Så att deras kommentarer kunde stå ensamma utan någon sorts "bevis" på att det som hävdades (att jag kränkte andra människor) var sant. Nej det tänkte jag ite göra. Uppenbarligen bättre att låta märkliga resonemang stå oemotsagda om jag ska gå åp den här linjen. Följden blev att jag blockerade en del av de personer som gjorde falska anklagelser emot mig, i ren självbevarelsdrift.

Så. Jag kan inte längre diskutera i sakfrågor om jag har en motstående åsikt, för då riskerar jag att få irrelevanta och falska anklagelser riktade emot mig. Inte heler får man säga positiva saker eller skicka #digitalkramar eftersom det också kan kränka folk om de inte blir utvalda.

Bättre tydligen att vi inte diskuterar eller befinna sig i sociala medier alls med andra ord. Verkligen ett lyft för debatten och skolutvecklingen.
Känner jag mig själv så studsar jag tillbaka, men mitt i debatten om #godton så känner jag mig oerhört påhoppad från alla möjliga håll. Fastän jag inte kan förstå att jag skulle ha gjort något fel. Men det ligger väl på mig det också.
I ärlighetens namn så finns det gränser för hur mycket vi ska problematisera!


Sad Monkey, CC (by), Fernando dos Anjos


Lite (o)lustigt är det väl också att just det här var min första tweet.

2 maj 2015

#digitalkramar

För någon vecka eller två sen, innan den stora diskussionen om "god ton" började, startade jag med att sända ut #digitalkramar. Min tanke var att de skulle spridas över Twitter genom delande. Jag började med att skicka ut tre #digitalkramar och uppmanade mottagarna att skicka vidare tre egna.

Jag såg med ett leende hur #digitalkramar spreds ut. Men min glada tanke fick ett stopp. Somliga skickade aldrig vidare några kramar, utan nöjde sig med att tacka för sina. Nåväl, det kan skyllas på dålig information. På 140 tecken blir instruktioner av nöden knapphändiga. Det som egentligen bekymrade mig mer var att de #digitalkramar ideligen skickades tillbaka. Nog för att det är trevligt att få både vanliga och #digitalkramar, men tanken var ändå att de skulle spridas.

Jag ville inte ha tillbaka några kramar och att de ändå fortsatte att studsa mellan samma personer fick mig att börja tänka. Visst fanns det undantag. Vissa trätobröder och dito systrar delade frikostigt kramar. De flesta av #digitalkramar studsade ändå runt i samma bubbla.

Nu gör jag ett nytt försök.
Kanske löser de inte upp alla knutar i ett hårt twitterklimat, men det är den goda tanken som räknas. Eller hur? Så om du läser det här, skicka gärna ut tre #digitalkramar och försök att få dom att spridas lite mer. Vi är alla här för att vi vill förbättra skolan, även om vi inte tycker likadant.

Mitt twittermeddelanden kommer att se ut så här (kopiera gärna men glöm inte att byta namn):
 Jag vill ge #digitalkramar till @LagessonJenny @Bnua och @messerbitch #skickavidare till 3 nya mottagare #lärare 
http://kilskrift.blogspot.se/2015/05/digitalkramar.html

26 april 2015

Flumkateder

Jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att minnas saker från min skoltid. Jag minns hur vi stod i kö på skolgården för att komma in i klassrummet, att läseboken om Tor och Lena inte var orange, att vi hoppade hage på rasten och vad mina fröknar hette. I september gjorde vi om utsprånget bakom gula längan till stall, i december stöpte vi ljus i fuormuggarna, isen låg härligt livsfarlig i backen framför vårt skolhus i februari och i april kunde vi hoppa twist.
Jag minns den egna kritasken, vilken prick som var min i gymnastiksalen och hur farligt det var att gå upp dit 6:orna hade sina klassrum. Till 4:e klass bytte jag skolgård och hittade nya ställen att slå iskullerbyttor på. Jag luktade fortfarande på blåstenciler på lektionerna och spelade fotboll på rasten eftersom alla andra gjorde det. Mina nya fröknar var också bäst i världen.
De första kompisarna... Ann, Maria, Anna, Annika, Louise, Henrik och Oscar. Jag vet fortfarande vem som bodde i vilket hus i vårt område. En del av dom har jag hittat igen på Facebook.

Man kan säga en hel del om hur jag upplevde skolan. Jag kan hitta många lyckliga stunder... och en hel del olyckliga också. När jag tänker tillbaka får jag minnen av båda sorterna. Kanske borde jag ta bort de jobbiga minnena, men de är samtidigt ett sätt som jag har att förhålla mig till mina egna elever. Se och lyssna. Även då det inte inte alltid syns något. Som barn är man härskare i sin egen värld. Eller för all del fången där.

Bland mina mest tveeggade minnen finns några namn på klasskamrater som sticker ut lite extra. Några som inte finns att finna på Facebook. Dom som man undrar extra mycket vad det blev av.
Erik var jag riktigt rädd för. Inte i början, men på något sätt växte oron för att vara nära honom sig allt starkare. Det var aldrig givet att något hände, men alla visste att det kunde hända. Jag minns en gång att jag blev knuffad in mot väggen och avkrävd ett svar. Jag minns inte frågan, utan bara skräcken för att svara fel.
En annan klsskompis, Jenny,  kom alltid till skolan i smutsiga kläder och tovigt hår. Hon var trevlig. Visst såg hon annorlunda ut med sitt ovårdade utseende, men jag tänkte inte så mycket på det. Ryktet sa att det inte var så bra där hemma. Att föräldrarna hade svårt att ta hand om sina barn. Jenny flyttade aldrig med till högstadiet. Det gjorde däremot Erik, han som blev så lätt arg. Jag minns den sista lektionen han var med på. Vi hade fått tillbaka ett prov och han var inte nöjd med resultatet. Hela klassen stod ihopkurad i ett hörn medan han slängde stolar omkring sig tills tillsynsläraren och vaktis kom. Sen kom han aldrig tillbaka till klassen igen.

Med vuxna ögon kan jag se de här minnesbilderna från helt andra perspektiv. Jag har insett att Jenny måste ha haft ett fruktansvärt hemliv, vilket jag aldrig reflekterade över på den där tiden. Jag kan förmoda att Erik med största sannolikhet idag hade fått en eller annan diagnos. Vad som hände med Jenny vet jag inte. Erik lever inte längre.

På sociala medier pågår skyttegravskrig mellan vad som är rätt sätt att undervisa på. Kateder eller flum. De olika sidorna målas upp i väldigt strikta och precisa färger, även om ingen målar med samma pensel som någo annan så vet alla precis hur dåligt det andra är. Fat om någon nu visste att det fanns ett enda optimalt sätt att undervisa på så hade vi alla gjort på det sättet nu. Men det finns inget svart eller vitt och frågan är vad vi tjänar på att måla upp så extrema bilder av varandra. Att tidningarna gör det är en sak. Men vi själva? Tror vi verkligen att någon annan vill hitta på det sämsta sättet att undervisa på? Vad skulle det tjäna till?

Skolutvecklande diskussioner leder inte till bättre pedagogik i ett skyttegravskrig. Eleven i centrum. Elever som lyckas trots olika förutsättningar. Jag tänker på Jenny och Erik. De fick inte samma chans som andra eftersom de hade tilldelats andra kort. För mig är de symboler för alla elever som vi behöver se och lyssna på. Det är lärares jobb att göra det. Jag tror att mina lärare gjorde det redan på den tiden det begav sig. Efter de kunskaper som fanns då. Det är eleverna, särskilt då alla Jenny och Erik, som får stryka på foten om vi inte kan ha en konstruktiv diskussion istället för ett evigt pendlande mellan flum och kateder. Verkligheten är inte enfärgad. Jag är ganska säker på att all undervisning idag ligger mellan ytterligheter. Caligula undervisar inte längre och det var länge sen Mumlan visades på TV som barnprogram, men Erik och Jenny går fortfarande i skolan. Dom och alla andra elever borde vara det viktigaste att tänka på istället för att tillskriva andra olika didaktiska karaktärsdrag, utan att den ena inte har en aning om hur den andre egentligen undervisar.


För övrigt hette Jenny och Erik någgot annat.


24 april 2015

Glädjen i att tjuvlyssna

Sitter just nu inne på rasten och läser i FB-grupper, på Twitter och diverse bloggar. Runt mig susar tre barnröster. Dom har valt att arbeta inne på rasten. Helt frivilligt och utifrån en idé om att "vi vill lära oss lite mer om det här med medeltiden".  Jag hör hur dom diskuterar, analyserar och löser problem. Det pendlar mellan att djupdyka i formuleringen i ett textstycke till att ha genomtänkta ordutbyten om vilken färg som bäst passar till att illustrera bakgrunden till bilden som ska tillhöra planschen de planerar. Ibland behöver de använda en iPad för att surfa ut och kontrollera en uppgift de hittat i en bok. Efter att ha jämfört olika texter i ca 15 minuter har de beslutat att helt strunta i avsnittet eftersom de inte känner att det tjänar ett syfte i sammanhanget. Vidare till nästa text i boken. Skrivande på datorn. Hitta rätt sax till pappret och ett lim som fäster bäst. De försöker ge varandra argument för ordval och jämför det mot de kunskapskrav de vill nå. Det är digital och analogt om vart annat. Tre 10-åringar som hat full koll på vilka verktyg de vill och behöver använda, som hittar lösningar på problem de ställs inför, samarbetar och utvecklas.

Det enda jag gör är att lyssna och le. Det är ett fantastiskt jobb vi har!