20 januari 2013

På spåret med IKT


Användning av digitala verktyg påverkar lärares och elevers roller i klassrummet. I många fall leder den mentala flippen till ett behov av stor förändring både i form av fysisk miljö som IKT-pedagogiskt tänk. Precis  som som med andra innovationer. Naturligtvis ska inte ökad användning av digitala verktyg leda till ett konstgjort och krystat sätt att undervisa, utan digitala verktyg ska vara en naturlig del av lärare och elevers dagliga arbete. Vi vet hur vi vill ha det och vi vet hur det faktiskt ser ut. Skillnaden där emellan kan vara stor, ibland till och med gigantisk. Vi behöver röra oss framåt i utvecklingen, men hur gärna man än skulle vilja överbrygga klyftan mellan vision och verklighet till någon gång samma eftermiddag så går det inte alltid så fort fram.

Många lärare har utvecklat ett sätt att arbeta  som de inte vill eller har behov av att ändra på. Så om vi vill få med alla i utvecklingen inom skolan så måste vi inte bara beklaga utan också erkänna att det inte kommer att ske vansinnigt snabbt. En stor andel lärare föredrar nämligen att inte använda datorer alls om förändringen sker för snabbt och att det innebär för många förändringar i deras vanliga rutiner. Därför behöver vi möta varje lärare där hen befinner sig och uppmuntra var och en att genomföra förändringar som kräver mindre förändringar med klart synliga vinster. Ett steg i taget.

Att lära sig att förändra något är en resa och det viktiga är kanske själva resan snarare än målet i sig. Med ökad säkerhet i användandet och med ökad trygghet i att man klarar av förändringar (då det visar sig att de inte var så illa som man trodde utan snarare gav något) så vågar man öka farten vart efter.
Det är det långsiktiga målet vi vill arbeta mot och det är viktigt att komma ihåg att de flesta resor har sina bra och dåliga minnen, men de behöver inte innebära att det var ett totalt misslyckande bara för att det någon gång går snett. Så ska vi sätta tåget i rullning så gäller det att knuffa lagom mycket och kanske lite olika mycket beroende på vilken station varje lärare väntar.

Jag har funderat rätt mycket på vilka olika stationer som finns på vägen framåt. Jag tror inte att det finns en absolut slutstation som vi ska åka till, men jag tror att det är viktigt att alla kliver på det här tåget oavsett var man vill börja resan. För några kommer det att bli en enkel, billig och bekväm resa. För andra kommer resan bli komplicerad, dyr och med flera hinder. Men vi ska hjälpa alla att kliva ombord och att känna sig så bekväma som möjligt under resans gång.
Jag är inte helt på det klara med användbarheten av den, men för att förtydliga de olika stationerna för min egen del så har jag gjort en enkel matris. Jag är övertygad om att det fattas ett antal stationer och vagnar på tåget, men den här matrisen gör det lättare för mig att tydliggöra på vilken station var och en kliver på under resans gång.




4 kommentarer:

  1. En sak jag har lagt märkte till när man inför en digital lärandemiljö för lärare och elever är att det belyser problem och brister i lärandet men också i undervisningen. Något som naturligtvis kan upplevas som hotfullt för en lärare. Det gör att vi öppnar upp undervisningen så att den blir mer synlig för elever, föräldrar, rektorer, andra lärare. Elever som har problem blir uppmärksammade tidigare eftersom det inte går att gömma sig på samma sätt som i det 'vanliga' klassrummet. Samma sak gäller om det är brister någonstans i undervisningen. Det blir snabbt tydligt. Och då kan man som lärare arbeta med att trimma och förbättra sitt arbete. Men som sagt, det kan också upplevas som hotfullt. Här gäller det att kontinuerlig stötta och uppmuntra undervisande personal.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det ligger mycket i det du skriver. Det är jobbigt att förändras och se sin undervisning utifrån. Jag tror att alla alltid och hela tiden kan utveckla och förbättra sin undervisning. För en del är det enklare att se kritiskt på sig själv än för andra.

      Radera
  2. Eg tycker jag hela den här diskussionen om datorisering av skolan är lite märklig. Resten av vårt samhälle förändras och förändras snabbt. Skolan är en del av samhället och bör ju då rimligen förändras i takt med samhället.
    Tittar vi på den som jobbar på en ekonomiavdelning så är det inget val för individen att jobba med datorstöd.

    Men skillnaden är ju att i skolen finns de som ska lära ut, och då måste det ju vara högsta prio på att se till att det ges utbildning och stöd. Det handlar ju faktiskt bara inte om att undervisa med hjälp av ny teknik. En minst lika viktig del är ju att lära ut hur man arbetar bra sätt med hjälp av tekniken.

    Vill man lyckas med detta tror jag att det är viktigt att det finns resurser som kan supporta stötta och vidareutbilda. Tyvärr så har jag inte sett mycket av det i mina barns skolor. Man delar ut datorer, men hur dom kan användas ger man inte mycket utbildning i.

    Tänk om man skulle delat ut pennor och papper i första klass och sagt till ungarna att nu ska ni skriva en bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan inte göra annat än att hålla med dig Freddy!

      Radera